Ubåtar under 1980-talet

”Inget annat land än Sverige använde regelmässigt och under lång tid sjunkbomber mot kränkande ubåtar”

konstaterar Bengt Gustafsson, Sveriges Överbefälhavare 1986 – 1994

Med dagens spaning på en trolig ubåt i Stockholms skärgård kan det finnas anledning att återvända till händelserna på 1980‐talet.

Dels för att yngre svenskar inte vet vad vi talar om, dels för att det nu och då florerar konspiratoriska rykten om förekomsten. Det var endast vad man kallade ”budgetubåtar”, det vill säga marinen försökte få sina anslag höjda. De som konsekvent misstror försvaret påstod att det var västliga ubåtar i stället.

Det hade emellertid förekommit sovjetiska kränkningar av svenska vatten av både övervattensfartyg och ubåtar under hela efterkrigstiden, men de hade det gemensamt att när de blev upptäckta och möjligen efter det vi kastat ett knallskott för att tala om att de var på fel plats och att vi upptäckt det, så stävade de ut mot internationellt vatten. Om det handlade om en ubåt, kom den väl inte alltid upp till ytan, som våra tillträdesbestämmelser egentligen krävde, men åtminstone försvann de så fort de kunde från svenska territorialvatten.

1980 ändrades detta mönster.

En svensk styrka upptäckte två främmande ubåtar i undervattensläge inne på svenskt vatten vid Utö i Stockholms skärgård och vidtog de vanliga åtgärderna, som dock inte åtlyddes. Tvärtom det följdes i stället av en katt och råtta-lek på svenskt vatten. Jagaren Halland tillkallades, viss vapeninsats gjordes. Nåja, efter ett par dagar försvann de östvart.

Några dagar senare dök det upp ett polskt bärgningsfartyg söder Gotland, på internationellt vatten. Hon fick strax sällskap av två Whiskey‐ubåtar. (Nato‐beteckningen på denna typ av rysk ubåt, en beteckning som också används i det svenska försvaret.) Den ena uppvisade skador, som kunde vara en följd av jagaren Hallands insats, men de var ju nu på internationellt vatten och var fria att gå vart de ville.

Komna till ytan hissade de två ubåtarna polsk flagg. Polen hade vid tiden i och för sig 3‐4 sådana ryskbyggda ubåtar, men man kan naturligtvis hissa vilka flaggor man vill som passar situationen. De fördes i varje fall till reparation i det då sovjetiska Baltikum.

Efter detta följde dramatiska händelser varje år. Den så kallade U 137 (vars nummer egentligen var S‐363) gick hösten 1981 på grund i Gåsefjärden inne i Blekinge skärgård när den försökte penetrera en svensk krigsled som gick ut från den närliggande Karlskrona Örlogsbas. Det väckte stor internationell uppmärksamhet i nyhetsförmedlingen: ”Whisky on the Rocks” som det kallades, då det handlade om en sovjetisk Whiskey‐ubåt. Vi skall återkomma till det.

Hösten 1982 var det dags igen, då en omfattande och långvarig jakt genomfördes i Stockholms skärgård igen. Så pågick de till in på 1990‐talet.

Det är svårt att lokalisera ubåtar i undervattensläge, särskilt i Östersjön med skiftat vatten som bryter ljudvågor. Och i skärgårdar där bottnarna är lika kuperade som öarna över vattenytan. En liten ubåt kan lägga sig i en skreva med avslaget maskineri. Försvaret hade i början till uppgift att tvinga en ubåt till ytan, vilket torde vara mycket svårt, särskilt om ubåten tål bekämpning.

Försvarsmakten lyckades således inte visa upp någon synbar sovjetisk ubåt för svenska folket, vilket medförde att de inledningsvisa berörda spekulationerna växte i samhället. Inom regeringen Palme fanns det särskilt efter en ny Karlskronaincident 1984 en viss misstro mot om det fanns några ubåtar överhuvud taget eller om man jagade spöken. Särskilt misstänksam var utrikesminister Bodström, som också kunde tänka sig att det var västubåtar i stället.

I den dåvarande ÖB Lennart Ljungs tjänstedagbok kan man hämta mycket information, till exempel att UD:s Magnus Faxén på besök hos ÖB karaktäriserar Bodström med följande ord: ”Han tycker inte om karriärdiplomater och militärer. Han är inte övertygad om att ubåtskränkningarna är verkliga, och om, ej heller sovjetiska.”

Bodström skulle senare tacka ja till en middag med journalister, där han tydligen visade upp denna inställning, vilket ledde till att han efter höstens val flyttades undan från den känsliga befattningen. Han skulle senare bilda en självutnämnd Medborgargrupp som drev frågan om att vi inte haft några kränkningar förutom U 137, som ”naturligtvis” kommit in på svenska vatten av misstag. De försökte till och med påstå att de bottenspår som funnits efter små ubåtar, som kunde ta sig fram med bandaggregat, hade naturliga förklaringar. (Bandaggregaten gör att de små båtarna har lättare att ta sig fram i smala sund med kraftiga strömmar eftersom de har ett fäste i botten.)

Efter Hårsfjärden-incidenten tillsatte regeringen en utredning med den förre försvars- och utrikesministern Sven Andersson som ordförande. Den kunde för sin del fastslå att det varit en grupp av ubåtar, varav ett par så kallade miniubåtar med bandaggregat, som genomfört en operation i Hårsfjärdenområdet och ansåg för sin del att de utgående från radarmätning mot antenner samt ett inspelat ljud av kavitationer kunde fastställa att en Whiskey-ubåt ingått i styrkan. Sovjetunionen hade också sedan länge sådana mindre ubåtar med bandaggregat.

Regeringen Ingvar Carlsson tillsatte när den tillträdda 1994 en ny utredning närmast för att slutligt fastställa att vi haft kränkningar. Den var sammansatt av vetenskapspersoner med direktören för IVA, professor Hans G Forsberg som ordförande. Kommissionen eftergranskade i detalj cirka tio av de incidenter som ägt rum mellan 1981 och 1994. Kommissionen skriver:

Vi har haft möjlighet att ta del av det omfattande material som finns hos Försvarsmakten rörande skador, bottenspår och tekniska indikationer på undervattensverksamhet. Ur detta material har vi valt att granska ett antal fall i detalj. Urvalskriterierna har därvid varit att händelserna skall vara mycket väl dokumenterade, och att primärmaterial i form av foton, ljudupptagningar mm finns bevarat så att det kunnat granskas av oss själva och av fristående experter som vi anlitat.

Under rubriken skador redovisar man att ”under 1970‐talet försvann en mina från en av mineringarna på Norrlandskusten. Den del av minkabeln som fanns kvar analyserade av Statens kriminaltekniska laboratorium. Analysen visade att kabeln var avskuren av ett eggvasst verktyg.” Mineringen låg långt in på svenskt vatten och visar sålunda att djupa inträngande ägde rum långt före 1980 och att dykare tog sig ut och arbetade utanför ubåten. Det vill säga verksamheten med djupa intränganden mot flottans krigsbaser hade startat långt före 1981.

Det fanns sådana rapporter från 1970‐talet i Försvarsstabens arkiv, men man hade avskrivit dem för att de var på så grunt vatten. Man hade tydligen inte räknat med små dykfarkoster som bars fram över internationellt vatten av moderfartyg på eller under ytan och släpptes av kustnära för att genomföra sina uppdrag. Det kunde röra sig om att stjäla en mina, lägga ut någon apparat eller besöka en hamn eller dylikt. (Vi som läste tidningar i början av 1990-talet kanske minns att Sovjet glömde kvar detaljerade militära kartor över svenska hamnar när de drog sig tillbaka från Baltikum.)

Det finns ett TV‐program som SVT borde visa i repris i stället för att endast bidra med konspirationsteorierna. Det heter Reportrarna och sändes den 22 september 1996. Programmet avhandlar ett besök vid den sovjetiska Östersjömarinens 300‐års jubileum. Jag citerar här en finsk kommendör, Jussi Lähteinen, som när han sett programmet sätter sig ner och skriver en artikel om dess innehåll:

En cirka fyrtioårig rysk ubåtsofficer, numera i reserven, berättade detaljerat om Sirena- och Triton-farkosterna som användes vid sådana uppdrag. Han berättade att man transporterade agenter med dem. Dykarna kunde till exempel lämna moderubåten med undervattensmoped några kilometer utanför en hamn som skulle utforskas, utföra sitt uppdrag och sedan återvända, vanligen på morgon-natten. Det var lättast att operera på kvällar, under veckoslut och om höstarna. Övervakningen var då som svagast. Motiven för verksamheten var att öva under realistiska förhållanden och att upptäcka förändringar i hamnarna.

Berättaren hade upprepade gånger varit olovligt på såväl svenskt som övriga skandinaviska länders territorier. Det var lätt för ubåtarna att gömma sig bland klipporna i skärgården. Enligt ryska uppgifter hade flera dykare omkommit under operationerna. Om Whiskey-ubåtens grundstötning 1981 berättade officeren, att även en annan sovjetubåt hade varit på platsen och hela natten försökte dra loss den grundstötta ubåten.

Det är verkligen ett bevis för att det var sovjetiska ubåtar som var här. För inget annat land än Sverige använde regelmässigt och under lång tid sjunkbomber mot kränkande ubåtar. Norge använde det några gånger. Man förstår att norrmännen ibland ansåg sig behöva det om man läser de memoarer Arkadij N. Sjevtjenko – som i början av 1970-talet varit rådgivare till den sovjetiska utrikesministern Gromyko – skrev efter sitt avhopp och U 137-händelsen:

”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena strax efter det statsminister Olof Palm besökt Moskva och mottagit försäkringar om att Sovjetunionen avsåg vidga det vänskapliga samarbetet med hans land.”

I Lennart Ljungs dagbok (den 28 december 1982) står om ett telefonsamtal från en tidningsredaktör som också kan berätta att en ryss som besökte släktingar i Närke meddelat ”att en avlägsen släkting till honom tjänstgjort ombord på den sovjetiska ubåtsflottan i Östersjön. Han hade nu rapporterats saknad sedan övningar ägt rum i västra Östersjön. Han uppgav också att ryssen meddelat att man talade om flera ryska ubåtsmän hade skadats under denna verksamhet.”

Ett par månader efter min pensionsavgång fick försvaret meddela att sannolikt huvuddelen av de senast rapporterade kränkningarna hade som bakgrund simmande minkar. Försvaret hade nämligen 1992 fått levererat till sig en ny hydrofontyp som lades ut ytnära och var så känslig att den reagerade för simmande mink. Vi hade hela tiden i samarbete med fiskeristyrelsen och andra letat efter biologiska förklaringar till ljudinformation, men inte hittat några förrän nu.

Misstänksamheten ökade med kalla krigets slut. På vintern hade FOA undersökt rådjur. Nu visade det sig på sommaren av en slump att simmande mink kunde registreras av de ytnära hydrofonerna. Det betyder ju inte att all ljudinformation, särskilt inte före 1992, har biologiskt ursprung. Från september 1992 har vi en aktiv hydrofonbild som visar en knappt trettio meter lång ubåt, som är en av de indikationer som Ubåtskommissionen granskat och godkänt.

Kommissionens externa experter kunde också i bottenundersökningarna skilja spår från bandaggregat och Medborgargruppens förslag om att det var spår av draggande ankare. Vad säger då 1995 års Ubåtskommission om U 137:

Den ryska sidans version av händelseförloppet innebär att man av en slump råkar lägga in den kurs som förde rätt in i det trånga inloppet till Gåsefjärden och att man inte förrän vid själva grundstötningen blev varse att man kommit in i ett skärgårdsområde. Ljuset från fyrar tolkades som fiskeprickar, ljusen från bebyggelsen som fiskebåtar och de omkringliggande öarna som ”oljefläckar”.

Att slumpen skulle leda U 137 på exakt rätt kurs in i Gåsfjärden är osannolikt, i synnerhet om man beaktar den nämnda kursändringen. Men att ubåtens besättning, som manövrerade båten i övervattensläge mellan öarna, inte rätt uppfattade signalerna från de ljusstarka fyrarna i området, de omkringliggande öarna med växtlighet och upplyst bebyggelse samt ljuset över Karlskrona är helt enkelt inte möjligt. Denna slutsats grundar vi på egna iakttagelser under den färd som företogs under i huvudsak samma betingelser som de som rådde vid U 137:s grundstötning. Vi finner alltså att U 137:s inträngande i Gåsefjärden varit avsiktligt.

Trots detta utlåtande har enmansutredaren, ambassadör Rolf Ekéus inte i den senaste rapporten i frågan tagit ställning för om ubåtens inträngande var avsiktligt eller inte, men muntligt angivet att han accepterar ryssarnas förklaring om felnavigring, vilket gett upphov till fortsatta spekulationer.

För min del visar just intagandet av övervattensläge att det var avsiktligt. Det var nämligen nödvändigt, då Gåsefjärdens mynning har en tröskel som endast ger ungefär sex meters vattendjup, vilket precis är tillräckligt för ubåtens djupgående i övervattensläge. I mörkret är det svårt att se skillnad på olika länders ubåtar, men åskådaren blir misstänksamt om den går med släckta lanterner.

Bengt Gustafsson

Comments are closed.