Med minkarna förhåller det sig så här

Kommentar från förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson:

Med minkarna förhåller det sig så här

I lördagens SvD kunde man på ledarsidan läsa en rubrik: ”Låt inte detta bli minkar”.

För säkerhets skull kanske jag skall tala om att felaktiga slutsatser på grund av minkar drogs för första gången när vi 1992 inköpt en ny hydrofonboj, som var så känslig att den reagerade för simmande mink. Minkar var sålunda inte tidigare något problem, om nu någon trodde det. Under 1980-talet hade vi tillsammans med Fiskeristyrelsen och Försvarets forskningsanstalt (FOA) med flera undersökt andra möjligheter till att biologiska med flera företeelser kunde ha lurat oss när våra hydrofoner spelade in ljud, men utan framgång.

Våra utländska samarbetspartners höll också med oss om att de ljud vi tog in var från ubåtar, och i många fall från namngivna ryska sådana, bland annat det ljud som ubåtsskyddskommissionens ordförande Sven Andersson (S) använde sig av för att utpeka Sovjet 1983. För övrigt ansåg ryska experter själva vid samtalen på 1990-talet att det var från en ubåt, dock inte deras egen.

Lars Borgnäs har i SVT påstått att det sannolikt var segelfartyget Amalia som var där och gav upphov till ljudet, vilket FOA:s efterträdare FOI tydligen inte har kunnat handskas med.

Amalia var inte ens i närheten av Mälsten samma dag som inspelningen gjordes.

Den 29 oktober skall flera av de som tagit åt sig fredsforskningsprofessorn Ola Tunanders konspiration samlas i Stockholm för att diskutera hur de skall lyckas övertyga den nya regeringen om att det var amerikanska ubåtar som var här på 1980-talet. Peter Hultqvist verkar mer omdömesgill än så, för med den så kallade forskaren Tunander förhåller det sig så att han till och med kan ljuga för att trumfa igenom sin hypotes. Det vanliga är emellertid att han startar ett stycke eller en mening med en illa underbygd hypotes, som i nästa led i argumentationen förvandlas till ett fastlagt bevis och får tjäna som premisser i följande resonemang.

Låt mig i stället nämna några av de indicier – för att inte säga bevis – för att det var ryska ubåtar som var här:

  1. I den aggressiva underrättelseverksamhet som Sovjetunionen bedrev mot Sverige ingick så kallade ”professorsfartyg” vilka många gånger enligt UD:s arkiv på grund av deras uppträdande i våra kustvatten blev föremål för diplomatiska klaganden (Aide mémoire). Det var ingen större skillnad i förhållande till hur ubåtarna uppträdde. Men det finns fler handgripliga indicier och till och med skriftliga bekännanden.
  1. Arkadij N Sjevtjenkos memoarer (Att bryta med Moskva, 1985, Bonniers, s 191): ”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena, strax efter Olof Palme besökt Moskva.”
  1. Institutet för försvarsstudier i Norge har nyligen publicerat en studie av sin ubåtsfråga, som kommit till samma slutsats som jag om den svenska. (Gjelsten, Roald: Fremmede ubåter i norske fjorder.) Lustigt nog arbetar Tunander i Oslo, men han tar tydligen inte några intryck av norrmännens uttalanden heller.
  1. FLT nyhetsbyrå skickar 1998 ut följande meddelande: ”Marinamiralen Vladimir Kurojedev säger att det handlar om ett specialförband som finns i alla fyra ryska flottorna…” ”Att det ryska försvaret varit utrustade miniubåtar är ingen nyhet…” ”[Den militära] Underrättelsetjänsten GRU organiserar undervattensstyrkor som genomför dold verksamhet mot främmande baser.”
    Vilket vidimeras av Chefen för Östersjöflottan på besök i Sverige 2004, när det svenska ubåtsvapnet fyller 100 år: ”Ja, vi är utrustade med miniubåtar” (i en intervju i SvD). Redan i samband med Kurojedevs ”utspel” har ryska Interfax kompletterat med att ange att det marina spetsnazförbanden sattes upp 1969 och att redan året därpå började GRU organisera undervattensstyrkor under beteckningen Delfin. Det var väl de som fick uppgifter strax efter att Olof Palme besökte Moskva 1970.

Aftonbladet citerar i sin tur redan 1988 en ”sovjetisk regeringstjänsteman, expert på Skandinavien, har uppgivit att sovjetiska ubåtar under de senaste åren opererat i svenska vatten.”

  1. För att inte tala om en av de sovjetiske medlemmarna av Olof Palmes internationella studie Gemensam säkerhet (1982), Georgij Arbatov, som samma kväll som Sven Andersson på eftermiddagen haft sin Sovjet-utpekande presskonferens, talade i Washington DC. Sven Andersson har för Riksdagens utrikespolitiska klubb talat om vad Arbatov sagt: ”Svenskarna är naiva om de tror att deras neutralitetspolitik och deras starka protester kan hindra Sovjet från att fortsätta med ubåtsaktiviteterna i deras vatten.”

Han kunde vara väl förberedd, för enligt förre ÖB Lennart Ljungs dagbok skall Sverker Åström redan några dagar före i UD:s lokaler ha talat om för en rysk diplomat att Sven Andersson skulle peka ut dem.

  1. Slutligen, för var och en som vill uttala sig i ubåtsfrågan borde en utvärdering av ett visst TV-program vara ett måste. Jag talar om Reportrarna av den 22:a september 1996, inspelat vid ryska Östersjömarinens 300-jubileum. I detta berättar tre ubåtsmän om kränkningar av främmande, även skandinaviska och svenska vatten, men den viktigaste informationen är att de utsatts för sjunkbombsanfall, varvid ibland panik utbrutit ombord, samt att dykare som befunnit sig utanför ubåten ibland hade blivit dödade. Det är nämligen så att – så vitt jag vet – det endast var Sverige som regelbundet bemötte sina ubåtsintrång med sjunkbomber. Norge gjorde det också, men vid få tillfällen.

SVT kunde kanske visa detta program i repris någon gång, när ubåtsfrågan är aktuell, som den ju varit nu och då genom åren efter 1996. Intresserade kan annars titta på webben.


Bengt Gustafsson
, Överbefälhavare 1986–94

Comments are closed.