Archive for juni, 2012

Debattinlägg rörande boken NATIONENS INTRESSE av Lars Borgnäs

måndag, juni 18th, 2012

Av Göran Wallén

TV-journalisten Lars Borgnäs insinuerar i sin senaste bok, NATIONENS INTRESSE (Norstedts, 348 sidor), vilken utkom för några månader sedan, att höga svenska officerare i samförstånd med Nato-länder vilseledde om [ubåts]kränkningarnas bakgrund. Borgnäs hävdar också att det finns ett spår rörande orsaken till den estniska färjan Estonias förlisning som pekar mot det svenska försvaret och dess underrättelsetjänst. Ett liknande spår ifråga om mordet på statsminister Olof Palme, påstår författaren, leder in till polisen, Säpo och försvaret. I denna artikel behandlar jag emellertid endast ubåtskränkningarna.

Borgnäs stöder sina påståenden på vad ambassadör Mathias Mossberg och forskningsprofessor Ola Tunander framfört i olika sammanhang. Mossberg var huvudsekreterare i den av ambassadör Rolf Ekéus ledda Ubåtsutredningen .

Borgnäs understryker att allmänheten har en ovillkorlig rätt till sanningen (sid. 295). Själv skriver han ”att alla fakta som läggs fram i denna bok är korrekta och dokumenterade” (sid.12). Borgnäs hyllar ”Ekéus och – i särskilt hög grad – hans huvudsekreterare för att dessa ‘uppträdde olydigt’ och gav offentlighet åt sina svårigheter att nå sanningen” (sid. 155). Jag var militär expert i såväl Ubåtsutredningen som den av Rolf Ekéus ledda efterföljande Säkerhetspolitiska utredningen. Jag förde hela tiden noggranna anteckningar. Jag har också samtalat med ett betydande antal personer samt granskat massor av handlingar, allt med det enda syftet att för utredningsmannen och huvudsekreteraren redovisa vad som verkligen hänt. Den ”sanning” som Borgnäs och Mossberg redovisar ligger i många fall långt från vad som verkligen hände. Eftersom det faktiskt är viktigt att allmänhet och framtida forskare får en sann bild av vad som hände och inte en falsk sådan, ser jag mig tvungen att vara olydig och avslöja felaktigheter och motbevisa påståenden från framförallt huvudsekreteraren.

Borgnäs börjar med historien om den döde dykaren utanför Utö norra udde. Två män skulle ta upp fisknät efter att ha styrkt sig rejält med alkohol. Den ene satt vid årorna medan den andre tog upp näten. Den senare påstår att han då fick en död dykare i nätet. Han berättade ej detta för roddaren utan kapade nätet varpå den förmodade dykaren sjönk till botten. Mannen vid årorna såg aldrig den förmodade döde dykaren. Återkommen till bostaden på Utö fortsatte drickandet. Under julhelgen, som inträffade några dagar senare, besökte personen, som trodde sig sett en död dykare i nätet, sin mamma som fick honom att kontakta polisen.

Av polisutredningen framgår att det kan ha varit en säl som snott in sig i nätet. En attackdykare fastnar knappast i ett fisknät. En sådan har dessutom alltid en rejäl och vass kniv i bältet. Men Borgnäs tror att det var en dykare från ett Nato-land som transporterats till området med en ubåt (sid. 30). Hur han kan nationalitetsbestämma en förmodad död dykare, som endast en person – dessutom berusad – påstår sig ha sett, förstår jag inte.

Därmed är han inne på ubåtskränkningarna. Borgnäs hävdar att Ubåtsutredningen hade funnit ett antal hemligstämplade rapporter som tydde på flera fall av västliga kränkningar, men som gömts undan för politikerna (sid. 37). Detta är ett grundlöst påstående. Inte i något fall vägrade Försvarsmakten att redovisa hemliga handlingar för utredningen. Utredningen arbetade i ca åtta månader. Att bara gå igenom Marinstabens analysgrupps (MAna) arkiv på ca 36 hyllmeter A 4-pärmar skulle ta åtskilliga månader. Som militär expert tog det mig de tre sommarmånaderna 2001 att gå igenom enbart handlingarna rörande de sju större incidenter vilka redovisas i betänkandet.

Borgnäs uppehåller sig särskilt vid den s.k. Långnabba-inspelningen. Han beskriver den som ”en av de allra tydligaste västobservationerna” som samtidigt utgör ett av de mest flagranta fallen av ”undanstädning” (sid. 38). Sanningen om Långnabba-inspelningen är ett typiskt exempel på hur vissa personer försöker föra allmänheten bakom ljuset. Så här hänger det ihop :

Vid ett sammanträde med Ubåtsutredningen (2001-11-02 kl 14:00 – 19:15) meddelade huvudsekreteraren att Leif Holmström samma dag berättat för honom att han varit i Storbritannien med ett band inspelat 1988-10-03 (skall vara 04) vid Långbäling (skall vara Långnabba). Britterna hade analyserat bandet och sagt att det var en brittisk Oberon . Jag framhöll att påståendet att britterna på denna nivå skulle ha erkänt en grov kränkning föreföll helt otänkbart. Jag lovade att utreda saken.

I en hemligstämplad promemoria (HPM), daterad 2001-12-06, skrev huvudsekreteraren att Holmströms uppgifter ej kunde tas in i betänkandet då de ej kunnat bekräftas, men att en redovisning [dvs. från mig] ställts i utsikt.

Denna utredning (fyra A4-sidor) redovisades av mig 2001-12-14 i en HPM. I Ubåtsutredningens arkivförteckning, som upprättades av huvudsekreteraren, finns Mossbergs ovannämnda HPM av 2001-12-06 redovisad (# 268). Då den av mig upprättade HPM redovisade underrättelsesamarbetet med en utländsk analysorganisation, lämnade jag den enbart till utredningsmannen och huvudsekreteraren. Men den finns inte intagen i utredningens arkiv . Då resultatet av min utredning – tvärtemot vad Mossberg kanske hoppats på – med 100%-ig säkerhet visade att det inte kunde ha varit ljudet från en brittisk Oberon som spelats in, såg Mossberg uppenbarligen till att rapporten försvann, ett minst sagt flagrant fall av undanstädning.

Händelsen i korthet: En sonarbojgrupp låg vid Långnabba (vid Mysingen öster om Muskö). I kvällningen (kl 16:53) inspelades en ca två minuter lång sonareffekt. Ungefär en halvtimme senare (kl 17:20) observerades optiskt på Mysingen under ca en minut en ”pinne” som rörde sig på sydlig kurs. Då inlyssnades ingen sonareffekt.

Inspelningen analyserades av Holmström så snart det var möjligt. Denne menade att det var samma undervattensfarkost som inlyssnats vid ett par tidigare tillfällen. Bedömdes liten ubåt, propellervarvtal 220 rpm. Man indikerade propellerkavitation men inget motorljud, klassificering ubåt i elektrisk drift. Gavs bedömningen ”sannolik ub” (2). MUSAC gjorde en förnyad analys 1989 vilken fick samma resultat. Detta redovisades skriftligt till MAna 1989-05-19.

Det blev nu känt att en kustkorvett, som spanat längre söderut (vid Danziger gatt), hade använt samma radiofrekvens som bojgruppen mellan respektive fartyg och bojarna. Det blev följaktligen oklart vem som inspelat vad,. Bedömningen ändrades till ”kan ej bedömas” (6).

Då marinstabens analysgrupp (MAna) ansåg att det registrerade varvtalet (220 rpm) var högt ställdes fråga till Holmström vilka ubåtar som kunde ifrågakomma med detta varvtal. Denne redovisade då enbart sovjetiska ubåtar (typerna Foxtrot, Kilo och Romeo). Ingen västubåt nämndes av honom.

I juni 1992 reste en delegation, i vilken Holmström ingick, till Storbritannien. Delegationen medförde Långnabba-bandet men huvuduppgiften var att analysera en helt annan inspelning. Holmström rapporterade per telefon resultatet av denna analys till MAna. Han talade också med chefen för MAna. Enligt denne var Holmström mycket stolt över att de brittiska CPO :s, som hade genomfört analysen, kommit fram till samma slutsats som han själv, nämligen att det var en ubåt som spelats in.Såväl delegationsledaren, som berörda i MAna, förnekar att Långnabba-analysen nämndes i telefonsamtalet.

Återkommen skriver delegationschefen som vanligt en rapport . Beträffande Långnabba-bandet fick fem CPO:s uppgiften att var för sig audiellt analysera bandet. Den enda information om inspelningen, som delgavs dem, var att den var gjord i Östersjön. De konstaterade samtliga att det var fråga om en liten ubåt – högst 50 m lång (en Oberon är ca 90 m) och med ett deplacement understigande 1,000 ton. Men en av dem tillade att ”det audiellt lät som en Oberon, dock saknas de lågfrekventa ljud som en sådan alltid avger”.

MAna frågade efter hemkomsten Holmström varför det ej kunde vara en Oberon. Denne svarade att det inte kunde vara en stor ubåt av flera skäl. Dels skulle ljudet vara tydligare (större resonanslåda), dels skulle den med ett propellervarvtal om 220 rpm ha förflyttat sig med så hög fart som nio knop och då orsakat tydliga motorljud.

På Ubåtsutredningens uppdrag gjordes en ny analys av Långnabba-bandet i december 2001. Sammanfattningsvis finns tydlig propellerkavitation i tre av de fyra bojarna, varvtalet är ca 220 rpm (högre i början, lägre i slutet), endast en axel kan konstateras, troligen trebladig propeller, möjligen kan man ana en ändring av propellerstigningen (innebär en propeller med ställbara blad). Vidare saknas för en ubåt i elektrisk drift typiska lågfrekventa ljud.

Holmströms utsago till Mossberg att de analyserande CPO:s kontrollerade brittiska ubåtars positioner är fullständigt gripet ur luften. Någon information om brittiska ubåtars operationer finns ej vid analyscentralen. Sådan information har extremt hög sekretess.

Vid en dialog med huvudsekreteraren 2002-02-06 rörande Långnabba-inspelningen ville denne inte acceptera min skriftliga redovisning. Mossberg ställde fråga till mig om jag menade att Holmström ljög. Jag svarade ”att det har jag inte sagt, men vill påstå att han minns fel”. Vid analysen hade en av britterna sagt ”att ljudet påminde om en Oberon”. Att Holmström, som uppenbarligen personlighetsförändrats , nu tio år senare kommer ihåg fel, är inte märkligt. Värt att notera är att Holmström som Chef för MUSAC i två handlingar, underskrivna av honom själv, inte med ett ord nämner Oberon utan sovjetiska ubåtar. Dessutom framhåller han att det inte kan vara en Oberon, eftersom en sådan ubåt med varvtalet 220 rpm skulle ha gått med nio knop och då bullrat så kraftigt att ytterligare motorljud skulle ha spelats in.

I sin bok hävdar Borgnäs att Holmström rapporterat att ”De två brittiska ljudexperterna som lyssnade såg alltmer häpna ut. Så utbrast en av dem: This is one of our bloody own!”

Märkligt nog hade Ola Tunander vid ett tillfälle under den korta tid vi samtidigt var experter i Ubåtsutredningen , då samtalet kom in på den påstådda analysen i Norge av band från försöksanläggningen i Danziger gatt, påstått att en person som deltog i den analysen utbrast: ”This is one of our bloody own!” Tunander påstod att bandet därefter beslagtogs av amerikanerna. Förmodligen är det från Tunander som Holmström hämtat uttrycket. Tunanders påstående om händelsen i Norge är dock på intet sätt bevisad.

Långnabba-inspelningen har jag redovisat både i Tidskrift i Sjöväsendet 2009:2 (sidan 158; datumsiffrorna blev tyvärr omkastade i artikeln) och i 2009:4 (sidan 321) samt i Forum navale #66 (sidan 73). Hade Borgnäs gjort bättre research och läst dessa artiklar borde han förstått att Mossberg i sin bok (I mörka vatten) inte redovisar sanningen.

Händelserna kring Mälsten under Hårsfjärdenincidenten har fått stort utrymme i Borgnäs’ TV-program (Uppdrag granskning). Händelserna kommenteras också i boken . Här räcker det med att förklara att den enda grönfärgade fläck, som uppstod vid minsprängningen vid Måsknuv huvudskligen utgjordes av oljeblandat bottenslam, att påståendet att en (t.o.m. amerikansk) ubåt skadats vid mindetonationen och sedan reparerats på botten, är grundlöst. Däremot inspelades propellerljud från en farkost som förflyttade sig på en ostnordostlig kurs sydost om Mälsten. Det inspelade propellerljudet påminde om det som vid senare analyser inspelats från motorseglaren Amalia, som med några journalister och fotografer ombord, var ute i området dagen efter minsprängningen. Omfattande efterforskningar har gjorts för att klarlägga Amalias förflyttningsväg. Det finns nämligen ingen notering i krigsdagboken från Mälsten att hon skulle ha observerats därifrån. Tveksamheten understyks av att något motorljud från Amalia inte finns med på bandet.

När det så gäller den grundstötta sovjetiska ubåten vid Torumsskär i inloppet till Gåsefjärden, ville såväl utredningsmannen som huvudsekreteraren i Ubåtsutredningen att grundstötningen skulle framstå som oavsiktlig och förorsakats av en grov felnavigering. Som militär expert framhöll jag att det går inte att under de väderförhållanden, som var rådande den aktuella natten, missta sig på Utklippans ljusstarka kustfyr eller de andra fyrarna i området. Ej heller kunde man ta miste på det orangefärgade återskenet från Karlskrona stad, eller tro att skären och öarna var oljefläckar. Att sjörullningen avtog var också ett tecken på att man löpte in i den enda skärgård som finns i södra Östersjön. Vare sig inseglingen var avsiktlig eller ej, var man helt medveten om att man löpte in i svensk skärgård. Då borde man givetvis omgående ha sökt kontakt med svenska myndigheter. Att så ej skedde – inte ens efter det man fastnat på grundet – är en klar indikation på att inlöpandet var avsiktligt. Sättet som detta skedde på – tända skeppsljus, delvis förfyllda tankar, dieseldrift i fiskebåtsfart, vilket skulle få den svenska sjöbevakningen att bedöma radarekot från ubåtstornet som varande en av de många fiskebåtar som löpte in i skärgården – var ett ytterligare tecken på avsiktlighet.

Grundstötningen var inte resultatet av en felnavigering utan av en felmanöver. Militärleden in på Gåsefjärden har bara en svårighet och det är girarna då man skall passera Torumsskär. Som fartygschef på torpedbåt med spridningsplats just på Gåsefjärden har jag gått leden åtskilliga gånger. Med en liten båt med aktersnurra och ett vanligt skärgårdskort är det lätt att hitta de militära ensmärkena och därmed fastställa ledens troliga dragning. Det är inte osannolikt att sovjetiska ubåtar har gått in och ut genom leden långt innan S 363 (med tornbetecknigen U 137) grundstötte.

Jag hävdade att då Ubåtsutredningen inte funnit några nya fakta kunde inte utredningsmannen komma till annan slutsats, än vad 1995 års Ubåtskommission med professor Hans G. Forsberg som ordförande enigt kommit fram till, dvs. att inträngandet var avsiktligt.

Vid ett besök på FRA, som huvudsekreteraren gjorde, redogjorde man för de signaler som registrerats under grundstötningsnatten och dagarna därefter. FRA hade noterat att ett antal sovjetiska örlogsfartyg, bl.a. en större bogserbåt, var under förflyttning på sydsydvästliga kurser utanför den baltiska kusten. Dessa underrättelser hade rutinmässigt rapporterats till Försvarsstaben och redovisats vid den vanliga morgonorienteringen den 28 oktober. De bedömdes som rutinmässig sovjetisk verksamhet. Att det stod en sovjetisk ubåt på grund i det militära skyddsområdet i Blekinge östra skärgård, var då inte känt. Detta hade ej heller FRA registrerat.

Signalspaningen kunde under morgonen och förmiddagen avlyssna radiotrafik mellan ett par sovjetiska ubåtsjaktflygplan och en landstation. Trafiken, som skedde på klartext, tydde på att man bedrev någon form av ubåtsjakt. I ett meddelande angavs ”ubåtens senast kända läge”. Denna position visade sig vara exakt den position, som S 363 hade skrivit in i loggboken när man stod på grundet och sannolikt även sänt per radio till hemmabasen , men med en latitudsgrad fel (N 55°03′ i stället för N 56°03′). Felaktigheten kan ha uppstått vid sändningen eller vid mottagningen. Att alla övriga siffror i positionsangivelsen är helt korrekta tyder klart på att hemmamyndigheterna visste var ubåten befann sig. Då inträngningen knappast var en stundens ingivelse ombord, utan beordrad av högre chef i land, visste man trots signalfelet att ubåten befann sig i Blekinge skärgård. Denna slutsats ville inte huvudsekreteraren dra, utan luddade i betänkandet till det genom formuleringen ”att U 137 sannolikt inledningsvis rapporterade en felaktig positionsbestämning”.

Hade positionssiffrorna redovisats hade det stått klart för alla, att de fartygs- och flygplanrörelser som registrerades av FRA och luftbevakningens radarstationer knappast kunde vara en sökoperation, även om rörelserna skulle ha kunnat tolkas så. Utredningsmannen nöjde sig – klokt nog – med att skriva att dessa fartygs- och flygplanrörelser ”tyder på” en sökoperation. Han avstod också från att påstå att inträngningen skulle ha varit oavsiktlig. Därmed kom den slutsats, som 1995 års Ubåtskommission drog – att inträngningen var avsiktlig – att stå oemotsagd.

Borgnäs fäster betydande avseende vid intervjuerna i TV-programmet Striptease med Caspar Weinberger och Keith Speed. Eftersom SVT inte lämnar ut de inspelade intervjuerna i oredigerat skick kan man inte med säkerhet veta hur frågor och svar löd. Men det intressanta är att det finns inte någon, som påstår att det finns någon sanning i deras påstådda uttalanden – utom i ett avseende, nämligen att en ubåtsinträngning med syfte att testa den svenska beredskapen gjordes endast efter konsultation med den svenska regeringen. Någon sådan har aldrig gjorts, och följaktligen har det heller inte genomförts någon amerikansk eller brittisk beredskapskontroll av svensk ubåtsskyddsförmåga. Man måste också förstå att någon sådan skulle inte ha kunnat genomföras utan svensk försäkran att skarpa vapeninsatser inte skulle komma att insättas. Vid en skarp ubåtsjaktinsats skulle i de storleksmässigt tämligen små svenska örlogsfartygen med värnpliktsbesättningar en omotiverad order om eldförbud inte ha kunnat hemlighållas.

Borgnäs gör – liksom Mossberg – ett stort nummer av den observation av en ubåt som en person på Utö uppgav sig ha sett 1982-02-10. Både Borgnäs och Mossberg ondgör sig över att Överbefälhavaren i sin rapport till regeringen endast betecknar observationen som ”möjlig ubåt” och ”möjlig kränkning; nationalitet okänd” (sid. 59). Dessutom anser de att informationen om denna observation undanhållits såväl Ubåtsskyddskommissionen som Ubåtsutredningen. ÖB kan självfallet inte till regeringen utpeka en nation som kränkande med en enda optisk observation som grund.

När det gäller ÖB:s rapport 1987-12-18 skriver ÖB i sitt missiv till den omfattande rapport, som utarbetats av en arbetsgrupp inom Försvarsstaben och som baserats på en stor mängd insamlade underrättelser, ”att materialet pekar på att det i allt väsentligt är Sovjetunionen som svarar för den främmande verksamheten på svenskt territorium. Något entydigt bevis för att fastställa inkräktarens nationalitet finns dock ej.” Det fanns en lång rad faktorer som pekade mot Sovjetunionen, men i Borgnäs bok anklagas ÖB för att ha försökt utpeka Sovjetunionen som kränkande nation, vilket således inte är sant.

Nyssnämnda observation från Utö var redovisad till regeringen, men med ett tydligt frågetecken om observationens riktighet. Denna tveksamhet baserade sig på vad observatören rapporterat. Sikten i det disiga vädret med drivis och issörja i vattnet uppgavs av rapportören till högst ca 5 000 m (ej fem till sex kilometer ”men på större avstånd blev det disigt”). Enligt observatören bedömdes avståndet till ubåten till ca 4 000 m. Även med kikare kan man inte vid fuktdisigt väder på ett avstånd, som ungefärligen motsvarar sträckan Slussen – Stora sjötullen vid Blockhusudden, urskilja sådana detaljer som att det stod en person på fördäck och att något vitt var skrivet på tornet. Anmärkningsvärt är också att observatören inte omedelbart kontaktade örlogsbasen. Han var väl medveten om att det var dit han borde rapportera. I stället uppgav han att han kontaktade antingen skjutfältsofficeren på pansarskjutfältet eller säkerhetsofficeren där. Först en dryg vecka efter observationen i samband med att örlogsbasen höll ett rutinmässigt informationsmöte med befolkningen på Utö (den 18 februari på kvällen), berättade observatören om sin observation. Observatören rapporterade att han sett ubåten snett akterifrån, dvs. styrande en sydostlig kurs. Men skissen visar märkligt nog ubåten rakt från sidan.

Efter återkomsten till Muskö kontaktade örlogsbasen telefonledes de personer som observatören uppgav att han rapporterat till. Båda förnekade att han kontaktat dem. När Chefen för Ostkustens Örlogsbas (C ÖrlbO) sände in observationsrapporten till ÖB stämplades den som kvalificerat hemlig (KH). Skälet har uppgivits vara att örlogsbasen namngav den rapporterade ubåtens nationalitet (s.k. utrikessekretess). I och med att rapporten hade KH-stämplats hamnade den i Försvarsstabens KH-arkiv. När Mossberg under arbetet med den Säkerhetspolitiska utredningen gick igenom detta arkiv, påträffades handlingen. Denna hade granskats av den marina anlysgruppen, som – precis som övriga som granskat den – bedömde observationen som tveksam av nyssnämnda skäl. Bedömningen blev ”möjlig ubåt”.

Utan att informera någon inom utredningen reste Mossberg ut till Utö för att prata med observatören. Enligt vad Mossberg berättade efter återkomsten hade observatören sagt att han hade ett horn i sidan till cheferna på pansarskjutfältet. Som civilanställd skeppare på skjutfältets säkerhetsbåt var han ålagd att alltid rapportera via någon av dessa, något som observatören ansåg vara fel. Hade han verkligen observerat en ubåt, tror jag att han inte brytt sig om vad cheferna på skjutfälet sagt utan kontaktat örlogsbasen direkt. Sammantaget innebär detta att det är högst tveksamt om observationen var verklig eller påhittad.

På sidan 270 skriver Borgnäs om ”Ekéuskommissionens brev till regeringen”. Det är viktigt att hela historien om detta brev (Säkerhetspolitiska utredningen 2003-01-28) redovisas. Brevet är antedaterat då utredningen hade avslutats med januari månads utgång. Brevet är instämplat i UD 2003-03-11. Huvudsekreteraren hade 2002-11-21 skrivit ett textförslag till avsnitt 5.8 Ubåtsfrågan att införas i Säkerhetspolitiska utredningens betänkande. I detta arbetspapper framförde Mossberg påståenden om bl.a. ett antal ubåtskränkningar från väst. Han hade vid flera tillfällen tidigare ventilerat dessa. Efter en formell begäran från utredningen hade Försvarsmakten utrett de åtta av Mossberg påstådda händelserna och skriftligen redovisat dessa . Endast i två fall var nationaliteten klarlagd. Det var dels en västtysk ubåt som i uläge kommit in på svenskt territorialhav utanför Simrishamn, men som blivit medveten härom, intagit övervattensläge och rapporterat misstaget till den tyska ubåtsledningen. En diplomatisk ursäkt hade omgående överlämnats. Kränkningen hade inte upptäckts av svenska myndigheter. I det andra fallet var det en västtysk ubåt som i övervattensläge hade passerat svenskt territorialhav och siktats av ett kustbevakningsflygplan. Ubåten gjorde sig skyldig till ”genomfart utan föranmälan”, något som inte rubriceras som kränkning.

I sju av fallen hade händelserna rapporterats till regeringen. Något underlag för den åttonde händelsen hade inte kunnat påträffas. Jag påstår att det finns inga odiskutabla indikationer på ubåtsinträngningar från västnationer i de militära arkiven. Därmed inte sagt att det inte kan ha förekommit, men någon indikation på att så har skett finns inte.

Jag fick under hand besked om att Mossberg föreslagit Rolf Ekéus att sända in ett brev till UD, baserat på nyssnämnda textförslag till betänkandet avseende ubåtsfrågan. I brevet skulle påstås att indikationer på ubåtsintrång från väst ej rapporterats till regeringen. Utan att ha kunnat läsa brevet, varnade jag Rolf Ekéus för att tro på Mossbergs uppgifter. Uppenbarligen gjorde inte heller UD detta, vilket Borgnäs beklagar (sid. 270).

Avslutningsvis måste man ställa sig frågan varför vissa debattörer som Tunander, Mossberg och Borgnäs envetet försöker hävda att det var ubåtar från väst som genomförde kränkningar och att dessa inte redovisades utan ”sopades under mattan”? Och varför försöker man ihärdigt hävda att höga marina chefer hela tiden försökte gå bakom ryggen på svenska folket, regering och riksdag? Och varför vägrar man att acceptera resultaten från omfattande och seriösa utredningar, utan mera tro på olika konspirationsteorier?