Göran R. Wallén kommentarer till Mattias Mossbergs bok (2009-06-01)

Boken ”I mörka vatten” av Mathias Mossberg

Kort före midsommar förra året framförde ambassadör Mathias Mossberg i en stort uppslagen brännpunktsartikel (SvD 9/6 2008) att ”Försvarsmakten teg om ubåtar från väst”. Mossberg var huvudsekreterare i både Ubåtsutredningen och Säkerhetspolitiska utredningen (SOU 2001:85 respektive 2002:108). Utredare var ambassadör Rolf Ekéus. Jag var militär expert i båda utredningarna. Mossberg påstod i artikeln, liksom i en TV-intervju, att det ”i försvarsmaktens digra material i ubåtsfrågan finns rapporter med tydliga indikationer om nationalitet, som inte pekar österut”.

I dagarna har Mossberg publicerat en bok, ”I mörka vatten” med underrubriken ”Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan” (Leopard förlag). Efter att ha läst boken anser jag att underrubriken borde vara: ”Hur jag [Mossberg] försöker föra det svenska folket bakom ljuset i ubåtsfrågan”. Mossberg skriver (s. 16): ”Vi måste sträva efter sanning. Att leva vidare med lögnen är oacceptabelt och i längden förödande för oss alla.” Sant, men varför gör då Mossberg det motsatta, såväl tidigare som i boken?

Under utredningsarbetet framgick det klart att huvudsekreteraren dels ville komma fram till att det huvudsakligen var västnationer som bedrev undervattensverksamhet i svenska vatten, dels hade en negativ inställning till Försvarsmakten och dess högsta ledning. I mångt och mycket för Mossberg fram samma konspirationsteorier som Ola Tunander, som inledningsvis medverkade som expert i Ubåtsutredningen. Tunander har i sina böcker och artiklar, senast i Sjöhistoriska Samfundets tidskrift Forum Navale nr 65, och i Historisk tidskrift 2009:1, påstått att några högre officerare, bland dem även undertecknad, gått bakom ryggen på svenska folket och dess regering genom att på olika sätt förhindra att Försvarsmakten – och då närmast Marinen – skulle kunna tvinga upp en kränkande ubåt. Detta är en anklagelse, som fullständigt saknar grund.

Utrymmet medger inte att jag tar upp alla Mossbergs – och Tunanders – påståenden och sakfel. Låt mig börja med den sovjetiska ubåtens S-363 (U 137) grundstötning på Torumskär vid Gåsefjärden öster om Karlskrona. När utredningen skulle diskutera händelsen förklarade huvudsekreteraren att ”Utredaren vill att det skall framstå som en oavsiktlig inträngning.” Övriga framhöll att Ubåtskommissionen (SOU 1995:135) enhälligt slagit fast att ubåten avsiktligt gått in på Gåsefjärden. Kommisionen kom fram till detta efter att färdats samma väg som ubåten och under samma ljus- och väderförhållanden. Som nautiker med åtskilliga års erfarenhet av Karlskronaskärgården framhöll jag, att det är omöjligt att löpa in i skärgården utan att vara medveten om detta. Utklippans fyr är mycket ljusstark och går inte att förväxla med en fiskeprick, vilket Mossberg menade var helt möjligt, eftersom sovjetiska besättningsmän var så obeskrivligt okunniga.

I boken redovisar inte Mossberg att ubåtens förflyttningsväg är klarlagd, att den intog ytläge söder om Utklippans fyr, gör en halvcirkelformad passage väster om fyren för att sedan löpa in mot Gåsefjärden. Dessutom finns flera andra fyrar på öarna. Detta framgår i Ubåtsutredningens betänkande (s. 69 och 84). Utredningen har också redovisat anledningen till att ubåten inte upptäcktes av sjöbevakningen. Den uppträdde nämligen som en av de många fiskebåtar som dagligen löper in och ut genom skärgården. Påståendet i boken (s. 66) att S-363 hade ”tankarna tomma eller halvtomma” är ett annat exempel på Mossbergs märkliga hantering av sanningen. I betänkandet (s. 88) framgår klart att ubåten gick i s.k. mellanläge med delvis förfyllda ballasttankar. Att man uppgav sig ha grundstött på Christiansö och samtidigt rapporterade en position ca 20 distansminuter öster om Bornholm visar att detta var en lögnaktig uppgift. I ubåtens loggbok anges korrekt läge för grundstötningen (N 56°04′, O 15°44′). När FRA registrerade radiotrafiken mellan ubåtsjaktflygplan i luften och ledningscentral i land rapporterades korrekt position, men N 56° hade blivit N 55°. Detta visar att ubåten visste var den befann sig, och att de fartyg och ubåtsjaktflygplan som FRA registrerat inte bedrev någon ”sökoperation”. FRA hade rapporterat den inlyssnade kommunikationen till Försvarsstaben. Luftbevakningen hade också registrerat och spelat in de sovjetiska ubåtsjaktflygplanens, liksom de från väst kommande signalspaningsplanens, rörelser. Fartygs- och flygrörelserna skulle kunna tolkas som en ”sökoperation”, men bedömdes i Försvarsstaben inte som någon sådan. Detta påstås ej heller i betänkandet. Även i en intervju i SvD (17/12 2001) svarar huvudsekreteraren på frågan om det verkligen var en ”sökoperation”, att ”det vet vi inte” .

Ytterligare ett par exempel på Mossbergs tveksamma hantering av sanningen: Ambassadör Ekéus avslutar sin bedömning av Notvarps-operationen med ”att han inte kunnat bevisa några kopplingar mellan det amerikanska örlogsbesöket [i Stockholm i september 1982] och Operation Notvarp.” Ändå skriver Mossberg att det rimligtvis fanns en sådan koppling (s. 77). I Brännpunktsartikeln (9/6 2008) – liksom i TV-intervjun – hävdar Mossberg att ”det förekommit kränkningar som pekade på väst, och i minst ett fall starkt, förtegs av den svenska marinen.” Denna uppfattning hade Mossberg också under utredningsarbetet. På utredningens uppdrag utredde Försvarsmakten nedannämnda två händelser tillsammans med ytterligare sex. Resultatet redovisades skriftligt 4/11 2002. Av redovisningen framgår att sju av händelserna finns redovisade i ÖB:s rapportering till regeringen. Inte i något fall har ÖB kunnat utpeka kränkande nation. Någon handling, som bekräftar den åttonde händelsen, har ej kunnat påträffas. Det kan vara fråga om ett missförstånd eller minnesfel. Varför redovisade inte Mossberg sanningsenligt att alla dessa möjliga västkränkningar har utretts och redovisats till regeringen?

Två observationer hävdar Mossberg var särskilt klara bevis på västubåtar (23/2 1982 utanför Utö och 21/3 1982 utanför Göteborg). Vid den senare gjordes vid 7-tiden på morgonen ett par optiska observationer från olika håll och vid något skilda tidpunkter av en ubåt i övervattensläge på svenskt inre vatten öster om Vinga (Vingasand). En kustbevakningsbåt erhöll någon timme senare på sin enkla Simrad-sonar eko från vad man ombord antog vara en främmande ubåt (något som vid efteranalysen visade sig vara fel). En tillkallad ubåtsjakthelikoptergrupp övertog kort därefter sökandet. Ytterligare resurser insattes efter hand. Lotsarna på de två färjor som ungefär vid observationstidpunkten hade passerat genom aktuellt område tillfrågades, men de hade inte observerat någon ubåt. Ubåtsjakten pågick hela dagen och halva nästa i och utanför skärgården under ideala vattenförhållanden, men utan att få någon kontakt. Kvalificerad flygspaning var insatt över havsområdet utanför. På fritt hav i södra delen av Kattegatt siktades några jagare, minsvepare m m från västnationer, samt en västtysk ubåt nordväst om Skagen på nordostlig kurs. Örlogsbasen genomförde en omfattande analys av incidenten, som slutade med att ”trots många frågetecken kan det inte uteslutas att en främmande ubåt har uppträtt i södra inloppet till Göteborg.” Händelsen redovisades av ÖB till regeringen som ”kränkning”. ÖB kunde naturligtvis inte utpeka någon kränkande nation. Att det samtidigt fanns örlogsfartyg från NATO-länder på fritt hav i södra Kattegatt liksom i Skagerrak utanför Jylland kunde självfallet inte tas som intäkt för att ubåten var västtysk. Militärbefälhavarens bedömning: ”Med hänsyn till västtysk övningsverksamhet i området föreligger möjlighet att ubåten varit västtysk”, är därför märklig och på intet sätt något bevis. Ubåten kunde lika gärna ha varit sovjetisk med uppgift att följa övningen.

Även observationen från Utö redovisades av ÖB till regeringen, men endast som ”möjlig kränkning, nationalitet okänd”. Örlogsbasens bedömning att ”en västysk ubåt typ 206 sannolikt vistats innanför svensk territorialgräns” baserades på en enda observation, något som inte räckte för att ÖB skulle kunna utpeka en kränkande nation. Dessutom fanns det flera frågetecken kring denna observation. Varför skedde rapporteringen först flera dygn efter observationen? Rapportören uppger att han rapporterat till någon av cheferna på pansarskjutfältet, men ingen säger sig ha fått någon rapport. Vädret var grådisigt med drivande is i vattnet. Sikten var enligt rapportören ca 5,000 m och avståndet till den rapporterade ubåten ca 4,000 m (lika med avståndet från Slussen till Blockhusudden). Även med kikare är det under sådana förhållanden svårt att tydligt se detaljer på en så liten ubåt som typ 206. Den teckning, som rapportören uppges ha gjort, visar ubåten rakt från sidan (målvinkel vänster ca 90°), men den borde ha observerats i målvinkel vänster ca 135°. Personligen kan jag inte se något bärande skäl för att örlogsbasen skulle stämpla rapporten som kvalificerat hemlig.

Låt mig här samtidigt understryka, att jag har aldrig hävdat att det inte kan ha förekommit ubåtskränkningar från väst. Men det finns inte några så klara och trovärdiga indikationer på att en ubåt från en västnation kränkt svenskt territorium, att det varit möjligt för ÖB att göra en nationalitetsbestämning. Så vitt jag vet, finns det heller inte något fall där ÖB underlåtit att till regeringen redovisa en händelse, som skulle kunna ha gällt en västubåt. Det bör i sammanhanget även framhållas att ÖB – med undantag av S-363 grundstötning – ej vid något tillfälle överhuvud kunnat ange nationstillhörighet. Men jag har hela tiden hävdat, att motiv för att i en väpnad konflikt i Östersjöområdet vilja utnyttja svenskt sjöterritorium funnits för såväl Sovjetunionen (WP) som Västtyskland (NATO). Under 1960- och 70-talen såg vi många tecken på västtyskt intresse för våra skärgårdsområden, någon som Mossberg också lyfter fram.

Ytterligare en ubåtsincident tas upp av Mossberg, nämligen den på Mysingen (10/4 1988) utanför Långnabba. Mossberg hävdar att det var en brittisk ubåt typ Oberon som då kränkte svenskt inre vatten. Även denna incident är noga analyserad och redovisad i skriftlig form till utredningen. Av redovisningen framgår, att den dåvarande chefen på MUSAC efter analys i Storbritannien av den inspelning, som var orsak till resan, per telefon rapporterade till Högkvarteret resultatet av analysen. Analysen av bandet från Långnabba nämndes över huvud ej i samtalet. Men detta band hade medförts och analyserats i hopp om att få mer information om det komprimerade kavitationsljudet (KKav). MUSAC hade vid flera tillfällen ändrat uppfattning om Långnabba-inspelningen. Ett antal sonarexperter lyssnade var för sig på bandet. De var överens om att det var en liten ubåt, klart mindre än en Oberon (som är 90 m). Ljudet påminde emellertid om en Oberon, men vissa typiska ljud saknades. Dessutom skulle en Oberon med aktuellt varvtal gått med hög fart och åstadkommit kraftigt motorljud. Det var således med 100 % säkerhet ingen Oberon. Problemet med denna inspelning var att flera förband i området samtidigt av misstag använde samma radiofrekvens mellan sonarboj och registreringsapparaturen ombord. Då det inte gick att fastställa vem som registrerat vad, blev det slutliga ställningstagandet ”kan ej bedömas”. Även här överger Mossberg sanningen.

Med anledning av de på Tunanders oseriösa hypoteser baserade uppgifter rörande Hårsfjärdenincidenten, som spreds i TV (Uppdrag granskning), arrangerades ett forskningseminarium av Försvarshögskolan tillsammans med Krigsvetenskapsakademin och Örlogsmannasällskapet, följt av en öppen faktapresentation (30/1 2008). Seminariet leddes av professor Kent Zetterberg och presentationen av Försvarshögskolans dåvarande chef, Henrik Landerholm. (Seminariet och presentationen redovisas i Försvaret och det kalla kriget (FOKK) publikation nr 15.) Mossberg skriver (s.175) att seminariet utformades som ett angrepp på Tunander utan att denne var närvarande. Mossberg framförde detta vid seminariet, varvid Zetterberg svarade att Tunander inbjudits, men tackat nej. Mossberg skriver vidare, att den presentation av vissa sakförhållanden under Hårsfjärdenincidenten som gjordes, påminde om ”en skådeprocess av närmast sovjetisk art”. Detta därför att TV inte tilläts filma – men väl ta stillbilder och banda – den muntliga framställningen och, – troligtvis främst – för att Tunanders hypoteser smulades sönder. Det rapporterade ”periskopet” på Stockholms ström visade sig vara ett påhitt; ingen har kunnat observera mer än en grönaktig fläck efter minsprängningen vid Måsknuv trots intensiv övervakning av vattnen runt Mälsten. Det kunde också bevisas att det gula pulver, som rapporterades i DN, var ett påhitt av en DN-journalist. Vidare redovisades att den atomdrivna amerikanska forskningsubåten NR-1, som Tunander påstått varit inblandad i Hårsfjärdenincidenten, då befann sig på USA:s ostkust.

Under utredningen granskades ett antal obestyrkta påståenden och rykten. Den skadade västubåten, som utpasserade genom Öresund någon tid efter Hårsfjärdenincidenten, var ett exempel. Efter noggranna efterforskningar (dokumenterade i utredningens arkiv) kunde konstateras att ryktet var grundlöst. Om Mossberg betvivlar (s.107) vad som står i utredningen rekommenderas Bengt Gustafssons artikel i Historisk Tidskrift 2009:1. Han redovisar där ett samtal med den danske amiralen Jörgen Bork. Tunander har hänvisat till en anonym dansk amiral (d v s Bork), som hävdat att en skadad västubåt passerat ut genom Östersjöutloppen. Sanningen är att Bork hävdar det motsatta. Någon sådant utlöpande har aldrig ägt rum. D v s precis vad som står i Ubåtsutredningens betänkande (s. 125).

Mossberg framför också i boken de beskyllningar, som även Tunander gjort, att höga svenska marinofficerare samverkade för att släppa ut ubåten förbi minspärrarna kring Mälsten genom att beordra eldförbud. Detta framför ubåtsutredningens huvudsekreterare, som vet att utredningen i detalj klarlade eldförbudsfrågan (s. 119). Detta redovisades dessutom under den ovannämnda genomgången och finns i skriftlig form (FOKK nr 15, s. 83). ÖB, general Lennart Ljung höll personligen hårt i eldtillståndsfrågan, vilket understryks i utredningens betänkande . Även här fjärmar sig Mossberg från sanningen.

Ytterligare ett par osanningar i boken. Utredningen hade begärt och erhållit några orienteringar från MUST av särskilt hög sekretess. Av dessa framgick att miniubåtar funnits i Sovjetunionen sedan länge. Enligt den välrenommerade ”Guide to the Sovjet Navy”, av Siegfried Breyer (1970) fanns då tre olika typer av miniubåtar. Den första observationen gjordes redan 1957. Redovisningen i betänkandet baserade sig enbart på öppna uppgifter. Trots denna kunskap hävdar Mossberg att några sovjetiska miniubåtar ej fanns före 1980-talet.

Som bevis för att det knappast var sovjetiska ubåtar som besökt våra skärgårdar, framför Mossberg i boken (s. 175), liksom i TV-intervjun, att inga forna besättningsmän nu efter Sovjetunionens fall framträtt och berättat om ubåtsföretag mot Sverige. Sanningen är den att vid nämnda orienteringar redovisades berättelser från ett betydande antal ubåtsmän, som deltagit i sådana ubåtsföretag. Mossberg godtog då ej detta, utan menade att dessa personer berättade mot betalning vad man önskade få höra. Även kommendören 1.gr Emil Svensson har i samband med sina samtal i Ryssland talat med personer som deltagit i operationer mot Sverige. Vidare har förre ÖB, general Bengt Gustafsson lyft fram boken ”Att bryta med Moskva”, i vilken Arkadij Sjevtjenko berättar att politbyrån någon tid före Olof Palmes besök i Moskva (1972) godkänt en plan för att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena.

Mossberg tar i boken (s.165) upp utredningens två besök på Muskö. I säkerhetsskåp förvarades kopior av oregistrerade handlingar från Hårsfjärdenincidenten, huvudsakligen signalorder. Dessa bidrog till att eldförbudsfrågan, som nämnts ovan, kunde klarläggas fullständigt. Utredningen tilläts vid det första besöket ta kopior av de handlingar som önskades. För att veta vad som kopierats tog den på platsen ansvarige tjänstemannen också kopior, ett förfarande som man från Högkvarteret inte ansåg vara säkerhetsmässigt helt riktigt. Vid nästa besök skedde kopieringen därför på ett annorlunda sätt. Att några handlingar skulle ha gömts undan saknar grund.

I sin bok framför Mossberg uppfattningen att Försvarsmakten hade en defensiv attityd till utredningen och att det fanns information, som man inte ville visa upp (”de mest känsliga delarna”). Författaren ironiserar över att Högkvarteret bl.a. hänvisade till pågående verksamhet för att bibehålla sekretessen ifråga om viss information (s. 164). ”Fortfarande år 2000!”, utropar Mossberg, trots att Överbefälhavaren vid ett möte med utredningen, vid vilket huvudsekreteraren deltog, berättade att just vid det tillfället (2001) pågick skarp verksamhet, efter indikationer på främmande undervattensverksamhet. Inte i något fall förekom det att man från Försvarsmaktens sida vägrade att delge utredningen en handling. Den marina analysgruppens arkiv omfattade ca 35 hyllmeter handlingar. Att på den korta tid som stod till buds gå igenom en sådan mängd handlingar var självfallet helt ogörligt. Det är värt att framhålla att Försvarsmakten avdelade särskilda resurser för att stödja Ubåtsutredningen, bl.a. genom att återanställa en tidigare chef för analysgruppen.

Sammanfattningsvis måste sägas att det är ytterst anmärkningsvärt att en ambassadör och tidigare huvudsekreterare i en offentlig utredning är uppenbart vårdslös med sanningen, och dessutom gör ett antal grundlösa och obestyrkta påståenden, vilka i flera fall går på tvärs mot den utredning, i vilken han var huvuvudsekreterare.

Comments are closed.