Archive for juli, 2009

Den tysta världen

onsdag, juli 15th, 2009

Främmande ubåtar på svenskt territorialhav har rapporterats under hela perioden av det s.k. Kalla kriget. Redan i början av 1950-talet talades det om sovjetiska miniubåtar. Miniubåtar som var en vidareutveckling av motsvarande tyska från VK II. För att placera händelserna på Gåsefjärden och Hårsfjärden i ett större tidssammanhang har nedanstående sammanställning av ett antal ubåtskränkningar gjorts. Listan kan göras längre, såväl före 1962 som efter 1988.

VAR och VAD
• 1962 GOTLAND Jagarflottiljen övar norr om Fårö. (Sverige genomförde prov med en ny sjörobot avsedd för jagarna Halland och Småland.)

• 1966 VÄSTKUSTEN Ubåtsjakt på Västkusten, som pågick i två veckor. (Ny regional ledningsorganisation övade för första gången.)

• 1969 NORRLANDSKUSTEN KFÖ-69. Hydrofonkontakt med ubåt. (Sverige genomförde krigsförbandsövning.)

• 1974 GOTLAND Jagarflottiljen fick efter övning utanför Sandhamn rapport från Kustbevakningen om siktad ubåt. Jagaren Halland beordrades till Kappelhamnsviken. Kontakt erhölls men förlorades då ubåten satte kurs ut från svenskt territorium.

• 1976 DANZIGER GATT KFÖ inom ÖrlBO. Vid tiotiden rapporterar SIS kompaniet Sovjetisk X-bandsradar typ SNOOP PLATE. (Sverige genomförd krigsförbandsövning.)

• 1980 SYD BLEKINGE Jagaren Halland får, efter genomförd artilleriskjutning, kontakt med främmande ubåt. Halland avvisade ubåten genom att signalera med fyra knallskott (internationell signal). Ubåten girade emellertid runt och trängde ånyo in på svenskt vatten. Förnyad insats gjordes och en sjunkbomb fälldes. En hydrofonboj av sovjetisk tillverkning påträffades.

• 1980 HUVUDSKÄR — UTÖ HMS Ajax observerade främmande ubåt under dykning. Ajax befann sig strax söder om Huvudskär när bryggpersonalen på ca 300 meters avstånd såg masterna på ubåten under ca 15 sekunder. Det karaktäristiska (korgliknande) snorkelhuvudet på ubåtar typ Whiskey observerades tydligt. Helikoptrar, ubåtar, minröjningsfartyg och bevakningsbåtar ingår i ubåtsjakten. ÖB beordrar snabbrustning av jagaren Halland. Helikoptrar har ånyo fått kontakt med en ubåt och leder in Halland för anfall. Halland insätter stridsladdad antiubåtsraket mot ubåten på 800 meters avstånd. Därefter förloras kontakten med ubåten. Den 6 oktober avblåses ubåtsjakten som då pågått i 20 dygn. (Hemliga prov genomfördes i området. Dessa avbröts.)

• 1981 GÅSEFJÄRDEN Den sovjetiska ubåten S-363 (U 137) på grund. (Prov med målsökande ubåtsjakttorped pågick i området.)

• 1982 HÅRSFJÄRDEN Sista veckan i september observerades ett periskop vid Södermöja och indikationer erhålls från Sandhamn och Hårsfjärden.

• 1983 SUNDSVALL Främmande ubåt passerade Södra Kvarken den 23 april. Den 27 april observerades periskop och överdelen av en ubåt.

• 1988 HÄVRINGE Egna ubåtar erhöll kontakt med främmande ubåt (ar) utanför Huvudskär.

Att händelserna ”före” Gåsefjärden inte rönt samma uppmärksamhet beror med all säkerhet på att ”bevisen” inte ansågs trovärdiga (talan i egen sak, s.k. budgetubåtar) och att en acceptans skulle framtvinga ökat anslag till flottan eller minskning av andra delar inom försvaret.

Territorialhav är den del av en stats sjöterritorium som ligger utanför de baslinjer som avgränsar statens inre vatten. Yttre gränsen för territorialhav kan folkrättsligt inte läggas längre ut än 12 nautiska mil från baslinjerna. Under 200 år hävdade Sverige ett territorialhav på fyra nautiska mil. Sedan 1979 hävdar Sverige ett territorialhav med 12 nautiska mils bredd (22 224 m). Utländska fartyg har i princip rätt till oskadlig genomfart av en stats territorialhav.

Oskadlig genomfart är i folkrätten erkänd rättighet för främst örlogsfartyg och handelsfartyg att färdas genom en annan stats territorialhav. Rättigheten gäller således inte i en stats inre vatten, där tillstånd alltid krävs. För att genomfarten skall kunna betecknas som oskadlig krävs att den inte innefattar militär eller annan verksamhet som hotar kuststatens säkerhet, integritet eller marina miljö. Genomfart som kombineras med olaga fiske är inte oskadlig. Vad gäller ubåtar anses genomfarten oskadlig endast om de förflyttar sig i ytläge och med hissad flagga.

Som följd av kränkningarna genomfördes studier av och förändringar i aktuella planer. Vid Försvarsstabens programavdelning, där jag tjänstgjorde, utarbetade jag Överbefälhavarens förslag i FB 82 till förstärkning av ubåtsskyddet med ursprung i 1978 års Försvarskommittés slutbetänkande och regeringens proposition . Förstärkningarna uppgick till blygsamma 40 miljoner kronor per år. ”Förmågan att övervaka och ingripa såväl mot ytfartyg som ubåtar inom sjöterritoriet skall förbättras”. Trots denna prioritering var det svårt att få förstärkningen prolongerad till nästkommande försvarsbeslutsperiod.

Som chef för Marinstabens studieavdelning medverkade jag i utformningen av ubåtsskyddskommissionens förslag till förstärkning av ubåtsskyddet och ledde arbetet med ”CM funktionsplan ubåtsskydd” . Planen omarbetades i Försvarsstaben och redovisades som ”ÖB plan för ubåtsskyddets inriktning” . Varför detta genomfördes är oklart, då det i sak inte gjordes någon förändring av inriktningen.

I maj 1987 beordrade Överbefälhavaren en ny studie avseende ubåtsskyddet. Som chef för Försvarsstabens studieavdelning ledde jag arbetet. Studien slutredovisades i maj 1988 . I denna studie föreslogs en stor mängd åtgärder bland annat ökade satsningar inom ubåtsskyddet samt förändringar i IKFN och arbetstidsregleringen. Med studien som grund utarbetades Överbefälhavarens förslag till ökad satsning inom funktionen som följd av ett regeringsbeslut 1988 01 07. Överbefälhavaren föreslog i februari 1988 förstärkning av ubåtsskyddet i två steg, som sammanlagt uppgick till 1 645 miljoner kronor motsvarande en förstärkning med ca 500 miljoner kronor per år . Regeringens beslut blev ett engångsbelopp på ca 750 miljoner kronor (dåtida prisläge). Samma studie utgjorde också grund till den delrapport som utarbetades vid Fst/Stud som underlag inför FB 91 .

Herman Fältström, Tidskrift i Sjöväsendet nr 1/2007

Ubåtsutredningar

onsdag, juli 15th, 2009

Ubåtsskyddskommisionen 1983 SOU 1983:13 ”Att möta ubåtshotet”

Ubåtskommissionen 1995 SOU 1995:135 ”Ubåtsfrågan 1981-1994”

Ubåtsutredningen 2001 SOU 2001:85 ”Perspektiv på ubåtsfrågan”
http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/3738

Hela texten i utredningarna finns att söka via Regeringskansliet hemsida http://www.regeringen.se/sb/d/108

I dessa utredningar redogörs med stor noggrannhet för händelseförlopp och bedömningar avseende rapporterad främmande undervattensverksamhet 1980 – 2001 varför jag inte närmare redogör för enskilda händelser eller företag under denna period i denna artikel. För intrresserade hänvisas till web-sidan ovan. Jag väljer istället att mycket kortfattat redogöra för de olika kommissionernas/utredningarnas slutsatser:

Ubåtsskyddskommisionen 1983 skriver i sin sammanfattning om Hårsfjärdenhändelserna bl.a. följande: ”Kommissionen redovisar att det med fullständig säkerhet konstaterats att främmande ubåtar uppehöll sig i området i oktober månad. I rapporten redovisas att det i stockholms skärgård den aktuella tiden torde ha uppehållit sig sex ubåtar, varav tre miniubåtar av ditintills okänd karaktär.”

Ubåtskommissionen 1995 skriver i sin sammanfattning bl.a. följande:
• ”Vi finner att U 137:s inträngande i Gåsefjärden varit avsiktligt och att ubåten var kärnvapenbestyckad.”
• Vidare i bedömningen av skador på militär materiel att skadorna på en minering på Norrlandskusten i mitten av 80-talet samt på ett ubåtsnät i Hårsfjärden 1986 ”…visar på avancerad och planlagd skadegörelse riktad mot det svenska försvaret.”
• Avseende bottenspår är bedömningen: ”Vi delar experternas bedömningar vad avser Hårsfjärdenområdet (1982), Klintehamn (1986), och Kappelshamnsviken (1987), och att spår där åstadkommits av bottengående farkoster samt att det utanför det egentliga Hårsfjärdenområdet även förekommer spår av farkoster som inte är bottengående. Vi bedömer spåren som bevis för främmande undervattensverksamhet. Vi bedömer vidare att spåren i Hävringebukten (1990) med stor sannolikhet härrör från ankring.”
• Vad avser passiva sonarkontakter har kommissionen ägnat särskild uppmärksamhet åt inspelningen från Mälsten i Danziger Gatt utanför Nynäshamn den 12 oktober 1982. Dvs en händelse under slutfasen av Hårsfjärdenhändelserna. De skriver: ”En främmande undervattensfarkost har vid tillfället ifråga kränkt svenskt inre vatten.”
• Aktiva sonarkontakter: ”Vid de båda tillfällena i Hävringe (1990 resp 1992) har svenskt territorium kränkts av främmande undervattensfarkoster med en bedömd längd av cirka 30 meter, dvs. mindre än en konventionell ubåt.”
• Magnetik: Händelsen i maj 1988 i Göteborgs skärgård, då en passage registrerades först i en magnetslinga och sedan i två intillliggande minlinjer, har särskilt studerats. Kommissionen bedömer: ”Vi finner att en främmande undervattensfarkost vid tillfället i fråga med stor sannolikhet kränkt svenskt, inre vatten.”
• Ubåtskommissionen anser att vad beträffar det omfattande materialet från optiska observationer ”är det inte möjligt för oss att på grundval av observationsmaterialet i efterhand avgöra om en kränkning ägt rum i ett enskilt fall.”…… ”Vi anser dock att observationsmaterialet, särskilt mot bakgrund av tidigare redovisade spårfynd och tekniska indikationer, ger stöd för slutsatsen att främmande undervattensverksamhet har förekommit på svenskt vatten.”

Ubåtsutredningen 2001. Utredaren skriver att ”Den samlade slutsatsen är att främmande undervattensverksamhet har förekommit i svenskt territorialvatten under 1980-talet och fram till 1992”.

Sammanställningen gjord av Christian Allerman februari 2007

Kortfattade kommentarer till Mathias Mossbergs bok I Mörka Vatten.

tisdag, juli 14th, 2009

1 Allmänt
Rubricerad bok har skrivits mer än 25 år i efterhand, baserad på bristfälliga handlingar enl. förf. själv. Dessutom var förf. inte ens i Sverige vid händelserna som beskrivs. Det hade väl också varit på sin plats för honom att intervjua de centrala aktörerna. Jag har i vilket fall inte hört av M.M. alls.

Det kan naturligtvis bero på att han hyser särskilt stort agg mot militärer. I boken vädrar han således sin uttalat negativa syn på militärer (ex militärattachéer) och väver ihop den med sin politiska grundsyn i form av bilden av motsättningar mellan nutida hattar och mössor. Därmed står det fullt klart att boken är tillkommen i ett politiskt syfte, vilket sätter ned dess värde i historiskt vetenskapliga perspektiv. Lika litet som vi på 1980-talet behövde splittring i försvaret av vårt land, lika litet är vi betjänta av konspirationsteorier i dag.

Nu har ubåtskränkningarna varit föremål för återkommande offentliga undersökningar av olika kommissioner och M.M. har ju deltagit i den senaste som sekreterare. Han lyckades tydligen inte övertyga vare sig utredaren eller de övriga medarbetarna om sina konspirationsteorier. Han desavouerar därmed dessa mycket mera trovärdiga personer.

Utöver utredningarna finns det mängder av vittnesmål som M.M. inte låtsas om eller misstolkar. ÖB Lennart Ljungs dagbok är ett exempel. Min bok (Från Periskop och Brygga) är ett annat. För kommande forskning är det självklart att allt ska fram och bilda underlag för den riktiga beskrivningen och inte böcker i politiska syften. Inom Försvarsmakten ser man inget hellre än ett gott samarbete med Utrikesförvaltningen för landets bästa. Men när man läser boken undrar man.

2. Korta kommentarer till några viktiga sakfrågor (Med hänvisningar till M.M. bok)

2.1 Att genomföra skydd av territoriet med dåtida medel och regler.
M.M. visar total oförståelse för svårigheterna att inom givna regler, både internationella och svenska bedriva ett verkningsfullt skydd för vårt territorium. Regelverkets centralord ”att tvinga upp” kränkande ubåt gav inte rätt till ”krigiska” insatser. Det gäller såväl sjunkbombinsatser (sid 87) som påståendet att våra ubåtar skulle kunna delta och ”tvinga upp” en kränkande ubåt (bl a sid 86). Förf. okunskap och bristande medvetande om vår situation 1982 är mycket tydlig.

– man tycker att en diplomat ska ha förståelse för internationellt fastställda, graderade insatser. Ett femtiotal sjunkbomber från vår sida var mycket kraftfullt!

– okunskapen om avstånden i Stockholms skärgård märks tydligast i påståendet (sid 80) att ” en liten miniubåt tog sig ut” – från Stockholms hamn till Hårsfjärden på några timmar. Varken fart eller uthållighet ger möjlighet till detta.

– Jag verkade helt inom ramen för ÖB – beslut (sid 87) och reglementen, och tog inget direkt befäl.

– ingen magnetisk sändare var någonsin fäst på en kränkande ubåt (sid 87). Det är en klart felaktig uppgift av M.M.

– varken de svenska ubåtarna eller amerikanarna hade förmåga att hydroakustiskt följa främmande ubåtar i de svenska skärgårdarna (sådana uppgifter härrör från Atlanten).

– att använda stora tunga minor i given situation är att sträcka reglerna väldigt långt, allrahelst som deras tillförlitlighet visade brister (sid 88 och 90). Många ”hetsade på” det är riktigt. Att vara ”trigger happy” var lätt, att vara säkerhetsansvarig var betydligt svårare.

2.2 ”Hur svenska folket fördes bakom ljuset”

– Det långa loppet
Under andra världskriget utsattes Sverige för många regelvidriga kränkningar av sovjetiska ubåtar med ty åtföljande sänkningar och förluster av männisoliv. Under det följande kalla kriget verkade försvarsmakten naturligtvis på uppdrag av svenska folket. Ibland brände det till, ibland var det lugnare. Återkommande kom det in rapporter om Ubåtskränkningar. Många svenskar utefter kusterna var på sin vakt, men de t o m hånades när de rapporterade ubåtskränkningar. Att såsom M.M. ifrågasätta allmänhetens förmåga till urskillning och sans (sid 188) är i stället hans sätt att föra dem bakom ljuset.

– De många optiska observationerna
I rapporten från Ubåtskommissionen 1995 sägs att FM ”behandling av observationerna i regel genomförts på ansvarigt sätt” Det går knappast att hävda att det var att föra svenska folket bakom ljuset, allrahelst som experten på mänsklig varseblivning professor Gudmund Smith uttalat att flera observationer är fullt trovärdiga och kan ligga till grund för uttalande om att Sverige kränkts av främmande ubåtar, och de kunde inte vara västliga gång efter gång.

2.3. Synpunkter
Det finns mängder av fel, t o m lögner, övertolkningar och försåtliga ordvändningar i M.M. bok . Flera ”som var med” kommer att peka på dem i vår bank med bemötanden så att den oberoende forskningen i ärendet får en riktig bild av ubåtskränkningarna. Det är många med mig som inte kan låta M.M. konspirationsteoretiska och falsifierade drapa stå oemotsagd. Om inte det görs så skulle det just vara att föra det svenska folket bakom ljuset. En amsaga är en amsaga om än i försåtliga läglar.

Stockholm den 15/5 2009

Bror Stefenson
Amiral, fd Försvarsstabschef och MBÖ

Kommentarer till DN artiklar

tisdag, juli 14th, 2009

Göran R. Wallén 2009-07-05

Är det inte märkligt, att så fort journalister, författare och andra skribenter skriver sensationella böcker och artiklar om 1980-talets ubåtskränkningar, presenterar man – utan vare sig sakkunskap eller konkreta bevis – de mest häpnadsväckande påståenden och hypoteser? Nu sällar sig DN:s förre chefredaktör till denna skara av fantasifulla ”tyckare”, bland vilka finns Olle Alsén, Ingemar Myhrberg, Anders Hasselbohm och Ola Tunander, för att nämna några. Andra finns i den s k Medborgargruppen. Påståendena går ut på att det över huvud ej förekommit några ubåtskränkningar eller att det huvudsakligen varit väst-ubåtar som genomförde kränkningarna. Dessutom hävdas det att höga marina chefer fört statsmakterna och svenska folket bakom ljuset.

Eftersom främmande undervattensverksamhet av många upplevs som både spännande, fantasieggande och lite skrämmande har diverse rykten och obestyrkta påståenden uppstått. Dessa har sedan massmedia i många fall okritiskt fört vidare. För att klarlägga sakförhållandena tillsatte regeringen 1995 Ubåtskommissionen, som bestod av fem vetenskapsmän med professor Hans G. Forsberg som ordförande. I sitt betänkande (SOU 1995:135) rätar kommissionen ut många frågetecken. Det rekommenderas för läsning.

Efter de sensationella TV-programmen på våren 2000, i vilka påstods att USA stod bakom vissa av ubåtsintrången, fick den just avgångne Washington-ambassadören Rolf Ekéus regeringens uppdrag att granska hur regeringen och myndigheterna hanterat ubåtsincidenterna. Som huvudsekreterare utsågs ambassadören Mathias Mossberg. Efter det att utredningen arbetat några månader kallades jag som militär expert. I betänkandet (SOU 2001:85) vederläggs ett antal av de grundlösa rykten som förekommit. Regeringens förhoppning var möjligen att denna utredning skulle innebära ett slut på ubåtsdiskussionerna. Berlinmuren hade ju fallit.

Så blev det inte. En vecka efter det att betänkandet överlämnats till försvarsminister Björn von Sydow utkom Ola Tunander, som inledningsvis var utredningsmannens ende medarbetare, med en bok om Hårsfjärden. I denna utpekade författaren amiralerna Per Rudberg och Bror Stefenson närmast som landsförrädare; de hade samarbetat med väst och tillåtit att en kränkande ubåt sluppit ut.

Hösten 2007 blossade ubåtsdebatten upp igen. De två kungliga akademierna Örlogsmannasällskapet (KÖMS) och Krigsvetenskapsakademin tillsammans med Försvarshögskolan genomförde i januari 2008 ett seminarium, vid vilket ett antal rykten och påståenden kunde avföras som grundlösa. Detta leddes av professor Kent Zetterberg. Se forskningsprojektet Försvaret och kalla kriget (FOKK) publikation nr 15.

Nyligen har Mathias Mossberg sällat sig till skaran av ”tyckare” i ubåtsfrågan genom boken ”I mörka vatten”, vilken Svante Nycander läst och kommenterat på DN:s debattsida. Han har uppenbarligen okritiskt accepterat och ställt sig bakom Mossbergs påståenden. Eftersom Mossberg var huvudsekreterare i ubåtsutredningen kan han knappast hävda okunskap eller ”god tro” som grund för sina påståenden, vilka i flera fall går på tvärs mot vad som står i utredningens betänkande. Som militär expert i utredningen kan jag inte annat än häpna över hur en ambassadör och tidigare huvudsekreterare kan handskas så vårdslöst med sanningen som Mossberg gjort i sin bok. I senaste numret av Tidskrift i Sjöväsendet (TiS 2009:2) har jag därför sett mig nödsakad att i en längre artikel bemöta Mossberg och redovisa de korrekta sakförhållandena. Denna artikel kommer i närtid att finnas på KÖMS hemsida (www.koms.se).

Att, som Svante Nicander skriver i sin artikel, anta att ”höga militärer undanhöll regeringen bevisning av vikt för de frågor som skulle utredas”, är närmast kränkande och baseras på osanna eller ogrundade uppgifter.

Göran R. Wallén
Konteramiral (PA)

Kommentarer till DN artiklar

tisdag, juli 14th, 2009

Göran R. Wallén 2009-07-05

Är det inte märkligt, att så fort journalister, författare och andra skribenter skriver sensationella böcker och artiklar om 1980-talets ubåtskränkningar, presenterar man – utan vare sig sakkunskap eller konkreta bevis – de mest häpnadsväckande påståenden och hypoteser? Nu sällar sig DN:s förre chefredaktör till denna skara av fantasifulla ”tyckare”, bland vilka finns Olle Alsén, Ingemar Myhrberg, Anders Hasselbohm och Ola Tunander, för att nämna några. Andra finns i den s k Medborgargruppen. Påståendena går ut på att det över huvud ej förekommit några ubåtskränkningar eller att det huvudsakligen varit väst-ubåtar som genomförde kränkningarna. Dessutom hävdas det att höga marina chefer fört statsmakterna och svenska folket bakom ljuset.

Eftersom främmande undervattensverksamhet av många upplevs som både spännande, fantasieggande och lite skrämmande har diverse rykten och obestyrkta påståenden uppstått. Dessa har sedan massmedia i många fall okritiskt fört vidare. För att klarlägga sakförhållandena tillsatte regeringen 1995 Ubåtskommissionen, som bestod av fem vetenskapsmän med professor Hans G. Forsberg som ordförande. I sitt betänkande (SOU 1995:135) rätar kommissionen ut många frågetecken. Det rekommenderas för läsning.

Efter de sensationella TV-programmen på våren 2000, i vilka påstods att USA stod bakom vissa av ubåtsintrången, fick den just avgångne Washington-ambassadören Rolf Ekéus regeringens uppdrag att granska hur regeringen och myndigheterna hanterat ubåtsincidenterna. Som huvudsekreterare utsågs ambassadören Mathias Mossberg. Efter det att utredningen arbetat några månader kallades jag som militär expert. I betänkandet (SOU 2001:85) vederläggs ett antal av de grundlösa rykten som förekommit. Regeringens förhoppning var möjligen att denna utredning skulle innebära ett slut på ubåtsdiskussionerna. Berlinmuren hade ju fallit.

Så blev det inte. En vecka efter det att betänkandet överlämnats till försvarsminister Björn von Sydow utkom Ola Tunander, som inledningsvis var utredningsmannens ende medarbetare, med en bok om Hårsfjärden. I denna utpekade författaren amiralerna Per Rudberg och Bror Stefenson närmast som landsförrädare; de hade samarbetat med väst och tillåtit att en kränkande ubåt sluppit ut.

Hösten 2007 blossade ubåtsdebatten upp igen. De två kungliga akademierna Örlogsmannasällskapet (KÖMS) och Krigsvetenskapsakademin tillsammans med Försvarshögskolan genomförde i januari 2008 ett seminarium, vid vilket ett antal rykten och påståenden kunde avföras som grundlösa. Detta leddes av professor Kent Zetterberg. Se forskningsprojektet Försvaret och kalla kriget (FOKK) publikation nr 15.

Nyligen har Mathias Mossberg sällat sig till skaran av ”tyckare” i ubåtsfrågan genom boken ”I mörka vatten”, vilken Svante Nycander läst och kommenterat på DN:s debattsida. Han har uppenbarligen okritiskt accepterat och ställt sig bakom Mossbergs påståenden. Eftersom Mossberg var huvudsekreterare i ubåtsutredningen kan han knappast hävda okunskap eller ”god tro” som grund för sina påståenden, vilka i flera fall går på tvärs mot vad som står i utredningens betänkande. Som militär expert i utredningen kan jag inte annat än häpna över hur en ambassadör och tidigare huvudsekreterare kan handskas så vårdslöst med sanningen som Mossberg gjort i sin bok. I senaste numret av Tidskrift i Sjöväsendet (TiS 2009:2) har jag därför sett mig nödsakad att i en längre artikel bemöta Mossberg och redovisa de korrekta sakförhållandena. Denna artikel kommer i närtid att finnas på KÖMS hemsida (www.koms.se).

Att, som Svante Nicander skriver i sin artikel, anta att ”höga militärer undanhöll regeringen bevisning av vikt för de frågor som skulle utredas”, är närmast kränkande och baseras på osanna eller ogrundade uppgifter.

Göran R. Wallén
Konteramiral (PA)