Debattinlägg rörande boken NATIONENS INTRESSE av Lars Borgnäs

juni 18th, 2012 by ubatar

Av Göran Wallén

TV-journalisten Lars Borgnäs insinuerar i sin senaste bok, NATIONENS INTRESSE (Norstedts, 348 sidor), vilken utkom för några månader sedan, att höga svenska officerare i samförstånd med Nato-länder vilseledde om [ubåts]kränkningarnas bakgrund. Borgnäs hävdar också att det finns ett spår rörande orsaken till den estniska färjan Estonias förlisning som pekar mot det svenska försvaret och dess underrättelsetjänst. Ett liknande spår ifråga om mordet på statsminister Olof Palme, påstår författaren, leder in till polisen, Säpo och försvaret. I denna artikel behandlar jag emellertid endast ubåtskränkningarna.

Borgnäs stöder sina påståenden på vad ambassadör Mathias Mossberg och forskningsprofessor Ola Tunander framfört i olika sammanhang. Mossberg var huvudsekreterare i den av ambassadör Rolf Ekéus ledda Ubåtsutredningen .

Borgnäs understryker att allmänheten har en ovillkorlig rätt till sanningen (sid. 295). Själv skriver han ”att alla fakta som läggs fram i denna bok är korrekta och dokumenterade” (sid.12). Borgnäs hyllar ”Ekéus och – i särskilt hög grad – hans huvudsekreterare för att dessa ‘uppträdde olydigt’ och gav offentlighet åt sina svårigheter att nå sanningen” (sid. 155). Jag var militär expert i såväl Ubåtsutredningen som den av Rolf Ekéus ledda efterföljande Säkerhetspolitiska utredningen. Jag förde hela tiden noggranna anteckningar. Jag har också samtalat med ett betydande antal personer samt granskat massor av handlingar, allt med det enda syftet att för utredningsmannen och huvudsekreteraren redovisa vad som verkligen hänt. Den ”sanning” som Borgnäs och Mossberg redovisar ligger i många fall långt från vad som verkligen hände. Eftersom det faktiskt är viktigt att allmänhet och framtida forskare får en sann bild av vad som hände och inte en falsk sådan, ser jag mig tvungen att vara olydig och avslöja felaktigheter och motbevisa påståenden från framförallt huvudsekreteraren.

Borgnäs börjar med historien om den döde dykaren utanför Utö norra udde. Två män skulle ta upp fisknät efter att ha styrkt sig rejält med alkohol. Den ene satt vid årorna medan den andre tog upp näten. Den senare påstår att han då fick en död dykare i nätet. Han berättade ej detta för roddaren utan kapade nätet varpå den förmodade dykaren sjönk till botten. Mannen vid årorna såg aldrig den förmodade döde dykaren. Återkommen till bostaden på Utö fortsatte drickandet. Under julhelgen, som inträffade några dagar senare, besökte personen, som trodde sig sett en död dykare i nätet, sin mamma som fick honom att kontakta polisen.

Av polisutredningen framgår att det kan ha varit en säl som snott in sig i nätet. En attackdykare fastnar knappast i ett fisknät. En sådan har dessutom alltid en rejäl och vass kniv i bältet. Men Borgnäs tror att det var en dykare från ett Nato-land som transporterats till området med en ubåt (sid. 30). Hur han kan nationalitetsbestämma en förmodad död dykare, som endast en person – dessutom berusad – påstår sig ha sett, förstår jag inte.

Därmed är han inne på ubåtskränkningarna. Borgnäs hävdar att Ubåtsutredningen hade funnit ett antal hemligstämplade rapporter som tydde på flera fall av västliga kränkningar, men som gömts undan för politikerna (sid. 37). Detta är ett grundlöst påstående. Inte i något fall vägrade Försvarsmakten att redovisa hemliga handlingar för utredningen. Utredningen arbetade i ca åtta månader. Att bara gå igenom Marinstabens analysgrupps (MAna) arkiv på ca 36 hyllmeter A 4-pärmar skulle ta åtskilliga månader. Som militär expert tog det mig de tre sommarmånaderna 2001 att gå igenom enbart handlingarna rörande de sju större incidenter vilka redovisas i betänkandet.

Borgnäs uppehåller sig särskilt vid den s.k. Långnabba-inspelningen. Han beskriver den som ”en av de allra tydligaste västobservationerna” som samtidigt utgör ett av de mest flagranta fallen av ”undanstädning” (sid. 38). Sanningen om Långnabba-inspelningen är ett typiskt exempel på hur vissa personer försöker föra allmänheten bakom ljuset. Så här hänger det ihop :

Vid ett sammanträde med Ubåtsutredningen (2001-11-02 kl 14:00 – 19:15) meddelade huvudsekreteraren att Leif Holmström samma dag berättat för honom att han varit i Storbritannien med ett band inspelat 1988-10-03 (skall vara 04) vid Långbäling (skall vara Långnabba). Britterna hade analyserat bandet och sagt att det var en brittisk Oberon . Jag framhöll att påståendet att britterna på denna nivå skulle ha erkänt en grov kränkning föreföll helt otänkbart. Jag lovade att utreda saken.

I en hemligstämplad promemoria (HPM), daterad 2001-12-06, skrev huvudsekreteraren att Holmströms uppgifter ej kunde tas in i betänkandet då de ej kunnat bekräftas, men att en redovisning [dvs. från mig] ställts i utsikt.

Denna utredning (fyra A4-sidor) redovisades av mig 2001-12-14 i en HPM. I Ubåtsutredningens arkivförteckning, som upprättades av huvudsekreteraren, finns Mossbergs ovannämnda HPM av 2001-12-06 redovisad (# 268). Då den av mig upprättade HPM redovisade underrättelsesamarbetet med en utländsk analysorganisation, lämnade jag den enbart till utredningsmannen och huvudsekreteraren. Men den finns inte intagen i utredningens arkiv . Då resultatet av min utredning – tvärtemot vad Mossberg kanske hoppats på – med 100%-ig säkerhet visade att det inte kunde ha varit ljudet från en brittisk Oberon som spelats in, såg Mossberg uppenbarligen till att rapporten försvann, ett minst sagt flagrant fall av undanstädning.

Händelsen i korthet: En sonarbojgrupp låg vid Långnabba (vid Mysingen öster om Muskö). I kvällningen (kl 16:53) inspelades en ca två minuter lång sonareffekt. Ungefär en halvtimme senare (kl 17:20) observerades optiskt på Mysingen under ca en minut en ”pinne” som rörde sig på sydlig kurs. Då inlyssnades ingen sonareffekt.

Inspelningen analyserades av Holmström så snart det var möjligt. Denne menade att det var samma undervattensfarkost som inlyssnats vid ett par tidigare tillfällen. Bedömdes liten ubåt, propellervarvtal 220 rpm. Man indikerade propellerkavitation men inget motorljud, klassificering ubåt i elektrisk drift. Gavs bedömningen ”sannolik ub” (2). MUSAC gjorde en förnyad analys 1989 vilken fick samma resultat. Detta redovisades skriftligt till MAna 1989-05-19.

Det blev nu känt att en kustkorvett, som spanat längre söderut (vid Danziger gatt), hade använt samma radiofrekvens som bojgruppen mellan respektive fartyg och bojarna. Det blev följaktligen oklart vem som inspelat vad,. Bedömningen ändrades till ”kan ej bedömas” (6).

Då marinstabens analysgrupp (MAna) ansåg att det registrerade varvtalet (220 rpm) var högt ställdes fråga till Holmström vilka ubåtar som kunde ifrågakomma med detta varvtal. Denne redovisade då enbart sovjetiska ubåtar (typerna Foxtrot, Kilo och Romeo). Ingen västubåt nämndes av honom.

I juni 1992 reste en delegation, i vilken Holmström ingick, till Storbritannien. Delegationen medförde Långnabba-bandet men huvuduppgiften var att analysera en helt annan inspelning. Holmström rapporterade per telefon resultatet av denna analys till MAna. Han talade också med chefen för MAna. Enligt denne var Holmström mycket stolt över att de brittiska CPO :s, som hade genomfört analysen, kommit fram till samma slutsats som han själv, nämligen att det var en ubåt som spelats in.Såväl delegationsledaren, som berörda i MAna, förnekar att Långnabba-analysen nämndes i telefonsamtalet.

Återkommen skriver delegationschefen som vanligt en rapport . Beträffande Långnabba-bandet fick fem CPO:s uppgiften att var för sig audiellt analysera bandet. Den enda information om inspelningen, som delgavs dem, var att den var gjord i Östersjön. De konstaterade samtliga att det var fråga om en liten ubåt – högst 50 m lång (en Oberon är ca 90 m) och med ett deplacement understigande 1,000 ton. Men en av dem tillade att ”det audiellt lät som en Oberon, dock saknas de lågfrekventa ljud som en sådan alltid avger”.

MAna frågade efter hemkomsten Holmström varför det ej kunde vara en Oberon. Denne svarade att det inte kunde vara en stor ubåt av flera skäl. Dels skulle ljudet vara tydligare (större resonanslåda), dels skulle den med ett propellervarvtal om 220 rpm ha förflyttat sig med så hög fart som nio knop och då orsakat tydliga motorljud.

På Ubåtsutredningens uppdrag gjordes en ny analys av Långnabba-bandet i december 2001. Sammanfattningsvis finns tydlig propellerkavitation i tre av de fyra bojarna, varvtalet är ca 220 rpm (högre i början, lägre i slutet), endast en axel kan konstateras, troligen trebladig propeller, möjligen kan man ana en ändring av propellerstigningen (innebär en propeller med ställbara blad). Vidare saknas för en ubåt i elektrisk drift typiska lågfrekventa ljud.

Holmströms utsago till Mossberg att de analyserande CPO:s kontrollerade brittiska ubåtars positioner är fullständigt gripet ur luften. Någon information om brittiska ubåtars operationer finns ej vid analyscentralen. Sådan information har extremt hög sekretess.

Vid en dialog med huvudsekreteraren 2002-02-06 rörande Långnabba-inspelningen ville denne inte acceptera min skriftliga redovisning. Mossberg ställde fråga till mig om jag menade att Holmström ljög. Jag svarade ”att det har jag inte sagt, men vill påstå att han minns fel”. Vid analysen hade en av britterna sagt ”att ljudet påminde om en Oberon”. Att Holmström, som uppenbarligen personlighetsförändrats , nu tio år senare kommer ihåg fel, är inte märkligt. Värt att notera är att Holmström som Chef för MUSAC i två handlingar, underskrivna av honom själv, inte med ett ord nämner Oberon utan sovjetiska ubåtar. Dessutom framhåller han att det inte kan vara en Oberon, eftersom en sådan ubåt med varvtalet 220 rpm skulle ha gått med nio knop och då bullrat så kraftigt att ytterligare motorljud skulle ha spelats in.

I sin bok hävdar Borgnäs att Holmström rapporterat att ”De två brittiska ljudexperterna som lyssnade såg alltmer häpna ut. Så utbrast en av dem: This is one of our bloody own!”

Märkligt nog hade Ola Tunander vid ett tillfälle under den korta tid vi samtidigt var experter i Ubåtsutredningen , då samtalet kom in på den påstådda analysen i Norge av band från försöksanläggningen i Danziger gatt, påstått att en person som deltog i den analysen utbrast: ”This is one of our bloody own!” Tunander påstod att bandet därefter beslagtogs av amerikanerna. Förmodligen är det från Tunander som Holmström hämtat uttrycket. Tunanders påstående om händelsen i Norge är dock på intet sätt bevisad.

Långnabba-inspelningen har jag redovisat både i Tidskrift i Sjöväsendet 2009:2 (sidan 158; datumsiffrorna blev tyvärr omkastade i artikeln) och i 2009:4 (sidan 321) samt i Forum navale #66 (sidan 73). Hade Borgnäs gjort bättre research och läst dessa artiklar borde han förstått att Mossberg i sin bok (I mörka vatten) inte redovisar sanningen.

Händelserna kring Mälsten under Hårsfjärdenincidenten har fått stort utrymme i Borgnäs’ TV-program (Uppdrag granskning). Händelserna kommenteras också i boken . Här räcker det med att förklara att den enda grönfärgade fläck, som uppstod vid minsprängningen vid Måsknuv huvudskligen utgjordes av oljeblandat bottenslam, att påståendet att en (t.o.m. amerikansk) ubåt skadats vid mindetonationen och sedan reparerats på botten, är grundlöst. Däremot inspelades propellerljud från en farkost som förflyttade sig på en ostnordostlig kurs sydost om Mälsten. Det inspelade propellerljudet påminde om det som vid senare analyser inspelats från motorseglaren Amalia, som med några journalister och fotografer ombord, var ute i området dagen efter minsprängningen. Omfattande efterforskningar har gjorts för att klarlägga Amalias förflyttningsväg. Det finns nämligen ingen notering i krigsdagboken från Mälsten att hon skulle ha observerats därifrån. Tveksamheten understyks av att något motorljud från Amalia inte finns med på bandet.

När det så gäller den grundstötta sovjetiska ubåten vid Torumsskär i inloppet till Gåsefjärden, ville såväl utredningsmannen som huvudsekreteraren i Ubåtsutredningen att grundstötningen skulle framstå som oavsiktlig och förorsakats av en grov felnavigering. Som militär expert framhöll jag att det går inte att under de väderförhållanden, som var rådande den aktuella natten, missta sig på Utklippans ljusstarka kustfyr eller de andra fyrarna i området. Ej heller kunde man ta miste på det orangefärgade återskenet från Karlskrona stad, eller tro att skären och öarna var oljefläckar. Att sjörullningen avtog var också ett tecken på att man löpte in i den enda skärgård som finns i södra Östersjön. Vare sig inseglingen var avsiktlig eller ej, var man helt medveten om att man löpte in i svensk skärgård. Då borde man givetvis omgående ha sökt kontakt med svenska myndigheter. Att så ej skedde – inte ens efter det man fastnat på grundet – är en klar indikation på att inlöpandet var avsiktligt. Sättet som detta skedde på – tända skeppsljus, delvis förfyllda tankar, dieseldrift i fiskebåtsfart, vilket skulle få den svenska sjöbevakningen att bedöma radarekot från ubåtstornet som varande en av de många fiskebåtar som löpte in i skärgården – var ett ytterligare tecken på avsiktlighet.

Grundstötningen var inte resultatet av en felnavigering utan av en felmanöver. Militärleden in på Gåsefjärden har bara en svårighet och det är girarna då man skall passera Torumsskär. Som fartygschef på torpedbåt med spridningsplats just på Gåsefjärden har jag gått leden åtskilliga gånger. Med en liten båt med aktersnurra och ett vanligt skärgårdskort är det lätt att hitta de militära ensmärkena och därmed fastställa ledens troliga dragning. Det är inte osannolikt att sovjetiska ubåtar har gått in och ut genom leden långt innan S 363 (med tornbetecknigen U 137) grundstötte.

Jag hävdade att då Ubåtsutredningen inte funnit några nya fakta kunde inte utredningsmannen komma till annan slutsats, än vad 1995 års Ubåtskommission med professor Hans G. Forsberg som ordförande enigt kommit fram till, dvs. att inträngandet var avsiktligt.

Vid ett besök på FRA, som huvudsekreteraren gjorde, redogjorde man för de signaler som registrerats under grundstötningsnatten och dagarna därefter. FRA hade noterat att ett antal sovjetiska örlogsfartyg, bl.a. en större bogserbåt, var under förflyttning på sydsydvästliga kurser utanför den baltiska kusten. Dessa underrättelser hade rutinmässigt rapporterats till Försvarsstaben och redovisats vid den vanliga morgonorienteringen den 28 oktober. De bedömdes som rutinmässig sovjetisk verksamhet. Att det stod en sovjetisk ubåt på grund i det militära skyddsområdet i Blekinge östra skärgård, var då inte känt. Detta hade ej heller FRA registrerat.

Signalspaningen kunde under morgonen och förmiddagen avlyssna radiotrafik mellan ett par sovjetiska ubåtsjaktflygplan och en landstation. Trafiken, som skedde på klartext, tydde på att man bedrev någon form av ubåtsjakt. I ett meddelande angavs ”ubåtens senast kända läge”. Denna position visade sig vara exakt den position, som S 363 hade skrivit in i loggboken när man stod på grundet och sannolikt även sänt per radio till hemmabasen , men med en latitudsgrad fel (N 55°03′ i stället för N 56°03′). Felaktigheten kan ha uppstått vid sändningen eller vid mottagningen. Att alla övriga siffror i positionsangivelsen är helt korrekta tyder klart på att hemmamyndigheterna visste var ubåten befann sig. Då inträngningen knappast var en stundens ingivelse ombord, utan beordrad av högre chef i land, visste man trots signalfelet att ubåten befann sig i Blekinge skärgård. Denna slutsats ville inte huvudsekreteraren dra, utan luddade i betänkandet till det genom formuleringen ”att U 137 sannolikt inledningsvis rapporterade en felaktig positionsbestämning”.

Hade positionssiffrorna redovisats hade det stått klart för alla, att de fartygs- och flygplanrörelser som registrerades av FRA och luftbevakningens radarstationer knappast kunde vara en sökoperation, även om rörelserna skulle ha kunnat tolkas så. Utredningsmannen nöjde sig – klokt nog – med att skriva att dessa fartygs- och flygplanrörelser ”tyder på” en sökoperation. Han avstod också från att påstå att inträngningen skulle ha varit oavsiktlig. Därmed kom den slutsats, som 1995 års Ubåtskommission drog – att inträngningen var avsiktlig – att stå oemotsagd.

Borgnäs fäster betydande avseende vid intervjuerna i TV-programmet Striptease med Caspar Weinberger och Keith Speed. Eftersom SVT inte lämnar ut de inspelade intervjuerna i oredigerat skick kan man inte med säkerhet veta hur frågor och svar löd. Men det intressanta är att det finns inte någon, som påstår att det finns någon sanning i deras påstådda uttalanden – utom i ett avseende, nämligen att en ubåtsinträngning med syfte att testa den svenska beredskapen gjordes endast efter konsultation med den svenska regeringen. Någon sådan har aldrig gjorts, och följaktligen har det heller inte genomförts någon amerikansk eller brittisk beredskapskontroll av svensk ubåtsskyddsförmåga. Man måste också förstå att någon sådan skulle inte ha kunnat genomföras utan svensk försäkran att skarpa vapeninsatser inte skulle komma att insättas. Vid en skarp ubåtsjaktinsats skulle i de storleksmässigt tämligen små svenska örlogsfartygen med värnpliktsbesättningar en omotiverad order om eldförbud inte ha kunnat hemlighållas.

Borgnäs gör – liksom Mossberg – ett stort nummer av den observation av en ubåt som en person på Utö uppgav sig ha sett 1982-02-10. Både Borgnäs och Mossberg ondgör sig över att Överbefälhavaren i sin rapport till regeringen endast betecknar observationen som ”möjlig ubåt” och ”möjlig kränkning; nationalitet okänd” (sid. 59). Dessutom anser de att informationen om denna observation undanhållits såväl Ubåtsskyddskommissionen som Ubåtsutredningen. ÖB kan självfallet inte till regeringen utpeka en nation som kränkande med en enda optisk observation som grund.

När det gäller ÖB:s rapport 1987-12-18 skriver ÖB i sitt missiv till den omfattande rapport, som utarbetats av en arbetsgrupp inom Försvarsstaben och som baserats på en stor mängd insamlade underrättelser, ”att materialet pekar på att det i allt väsentligt är Sovjetunionen som svarar för den främmande verksamheten på svenskt territorium. Något entydigt bevis för att fastställa inkräktarens nationalitet finns dock ej.” Det fanns en lång rad faktorer som pekade mot Sovjetunionen, men i Borgnäs bok anklagas ÖB för att ha försökt utpeka Sovjetunionen som kränkande nation, vilket således inte är sant.

Nyssnämnda observation från Utö var redovisad till regeringen, men med ett tydligt frågetecken om observationens riktighet. Denna tveksamhet baserade sig på vad observatören rapporterat. Sikten i det disiga vädret med drivis och issörja i vattnet uppgavs av rapportören till högst ca 5 000 m (ej fem till sex kilometer ”men på större avstånd blev det disigt”). Enligt observatören bedömdes avståndet till ubåten till ca 4 000 m. Även med kikare kan man inte vid fuktdisigt väder på ett avstånd, som ungefärligen motsvarar sträckan Slussen – Stora sjötullen vid Blockhusudden, urskilja sådana detaljer som att det stod en person på fördäck och att något vitt var skrivet på tornet. Anmärkningsvärt är också att observatören inte omedelbart kontaktade örlogsbasen. Han var väl medveten om att det var dit han borde rapportera. I stället uppgav han att han kontaktade antingen skjutfältsofficeren på pansarskjutfältet eller säkerhetsofficeren där. Först en dryg vecka efter observationen i samband med att örlogsbasen höll ett rutinmässigt informationsmöte med befolkningen på Utö (den 18 februari på kvällen), berättade observatören om sin observation. Observatören rapporterade att han sett ubåten snett akterifrån, dvs. styrande en sydostlig kurs. Men skissen visar märkligt nog ubåten rakt från sidan.

Efter återkomsten till Muskö kontaktade örlogsbasen telefonledes de personer som observatören uppgav att han rapporterat till. Båda förnekade att han kontaktat dem. När Chefen för Ostkustens Örlogsbas (C ÖrlbO) sände in observationsrapporten till ÖB stämplades den som kvalificerat hemlig (KH). Skälet har uppgivits vara att örlogsbasen namngav den rapporterade ubåtens nationalitet (s.k. utrikessekretess). I och med att rapporten hade KH-stämplats hamnade den i Försvarsstabens KH-arkiv. När Mossberg under arbetet med den Säkerhetspolitiska utredningen gick igenom detta arkiv, påträffades handlingen. Denna hade granskats av den marina anlysgruppen, som – precis som övriga som granskat den – bedömde observationen som tveksam av nyssnämnda skäl. Bedömningen blev ”möjlig ubåt”.

Utan att informera någon inom utredningen reste Mossberg ut till Utö för att prata med observatören. Enligt vad Mossberg berättade efter återkomsten hade observatören sagt att han hade ett horn i sidan till cheferna på pansarskjutfältet. Som civilanställd skeppare på skjutfältets säkerhetsbåt var han ålagd att alltid rapportera via någon av dessa, något som observatören ansåg vara fel. Hade han verkligen observerat en ubåt, tror jag att han inte brytt sig om vad cheferna på skjutfälet sagt utan kontaktat örlogsbasen direkt. Sammantaget innebär detta att det är högst tveksamt om observationen var verklig eller påhittad.

På sidan 270 skriver Borgnäs om ”Ekéuskommissionens brev till regeringen”. Det är viktigt att hela historien om detta brev (Säkerhetspolitiska utredningen 2003-01-28) redovisas. Brevet är antedaterat då utredningen hade avslutats med januari månads utgång. Brevet är instämplat i UD 2003-03-11. Huvudsekreteraren hade 2002-11-21 skrivit ett textförslag till avsnitt 5.8 Ubåtsfrågan att införas i Säkerhetspolitiska utredningens betänkande. I detta arbetspapper framförde Mossberg påståenden om bl.a. ett antal ubåtskränkningar från väst. Han hade vid flera tillfällen tidigare ventilerat dessa. Efter en formell begäran från utredningen hade Försvarsmakten utrett de åtta av Mossberg påstådda händelserna och skriftligen redovisat dessa . Endast i två fall var nationaliteten klarlagd. Det var dels en västtysk ubåt som i uläge kommit in på svenskt territorialhav utanför Simrishamn, men som blivit medveten härom, intagit övervattensläge och rapporterat misstaget till den tyska ubåtsledningen. En diplomatisk ursäkt hade omgående överlämnats. Kränkningen hade inte upptäckts av svenska myndigheter. I det andra fallet var det en västtysk ubåt som i övervattensläge hade passerat svenskt territorialhav och siktats av ett kustbevakningsflygplan. Ubåten gjorde sig skyldig till ”genomfart utan föranmälan”, något som inte rubriceras som kränkning.

I sju av fallen hade händelserna rapporterats till regeringen. Något underlag för den åttonde händelsen hade inte kunnat påträffas. Jag påstår att det finns inga odiskutabla indikationer på ubåtsinträngningar från västnationer i de militära arkiven. Därmed inte sagt att det inte kan ha förekommit, men någon indikation på att så har skett finns inte.

Jag fick under hand besked om att Mossberg föreslagit Rolf Ekéus att sända in ett brev till UD, baserat på nyssnämnda textförslag till betänkandet avseende ubåtsfrågan. I brevet skulle påstås att indikationer på ubåtsintrång från väst ej rapporterats till regeringen. Utan att ha kunnat läsa brevet, varnade jag Rolf Ekéus för att tro på Mossbergs uppgifter. Uppenbarligen gjorde inte heller UD detta, vilket Borgnäs beklagar (sid. 270).

Avslutningsvis måste man ställa sig frågan varför vissa debattörer som Tunander, Mossberg och Borgnäs envetet försöker hävda att det var ubåtar från väst som genomförde kränkningar och att dessa inte redovisades utan ”sopades under mattan”? Och varför försöker man ihärdigt hävda att höga marina chefer hela tiden försökte gå bakom ryggen på svenska folket, regering och riksdag? Och varför vägrar man att acceptera resultaten från omfattande och seriösa utredningar, utan mera tro på olika konspirationsteorier?

Göran R. Wallén kommentarer till Mattias Mossbergs bok (2009-06-01)

september 15th, 2009 by ubatar

Boken ”I mörka vatten” av Mathias Mossberg

Kort före midsommar förra året framförde ambassadör Mathias Mossberg i en stort uppslagen brännpunktsartikel (SvD 9/6 2008) att ”Försvarsmakten teg om ubåtar från väst”. Mossberg var huvudsekreterare i både Ubåtsutredningen och Säkerhetspolitiska utredningen (SOU 2001:85 respektive 2002:108). Utredare var ambassadör Rolf Ekéus. Jag var militär expert i båda utredningarna. Mossberg påstod i artikeln, liksom i en TV-intervju, att det ”i försvarsmaktens digra material i ubåtsfrågan finns rapporter med tydliga indikationer om nationalitet, som inte pekar österut”.

I dagarna har Mossberg publicerat en bok, ”I mörka vatten” med underrubriken ”Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan” (Leopard förlag). Efter att ha läst boken anser jag att underrubriken borde vara: ”Hur jag [Mossberg] försöker föra det svenska folket bakom ljuset i ubåtsfrågan”. Mossberg skriver (s. 16): ”Vi måste sträva efter sanning. Att leva vidare med lögnen är oacceptabelt och i längden förödande för oss alla.” Sant, men varför gör då Mossberg det motsatta, såväl tidigare som i boken?

Under utredningsarbetet framgick det klart att huvudsekreteraren dels ville komma fram till att det huvudsakligen var västnationer som bedrev undervattensverksamhet i svenska vatten, dels hade en negativ inställning till Försvarsmakten och dess högsta ledning. I mångt och mycket för Mossberg fram samma konspirationsteorier som Ola Tunander, som inledningsvis medverkade som expert i Ubåtsutredningen. Tunander har i sina böcker och artiklar, senast i Sjöhistoriska Samfundets tidskrift Forum Navale nr 65, och i Historisk tidskrift 2009:1, påstått att några högre officerare, bland dem även undertecknad, gått bakom ryggen på svenska folket och dess regering genom att på olika sätt förhindra att Försvarsmakten – och då närmast Marinen – skulle kunna tvinga upp en kränkande ubåt. Detta är en anklagelse, som fullständigt saknar grund.

Utrymmet medger inte att jag tar upp alla Mossbergs – och Tunanders – påståenden och sakfel. Låt mig börja med den sovjetiska ubåtens S-363 (U 137) grundstötning på Torumskär vid Gåsefjärden öster om Karlskrona. När utredningen skulle diskutera händelsen förklarade huvudsekreteraren att ”Utredaren vill att det skall framstå som en oavsiktlig inträngning.” Övriga framhöll att Ubåtskommissionen (SOU 1995:135) enhälligt slagit fast att ubåten avsiktligt gått in på Gåsefjärden. Kommisionen kom fram till detta efter att färdats samma väg som ubåten och under samma ljus- och väderförhållanden. Som nautiker med åtskilliga års erfarenhet av Karlskronaskärgården framhöll jag, att det är omöjligt att löpa in i skärgården utan att vara medveten om detta. Utklippans fyr är mycket ljusstark och går inte att förväxla med en fiskeprick, vilket Mossberg menade var helt möjligt, eftersom sovjetiska besättningsmän var så obeskrivligt okunniga.

I boken redovisar inte Mossberg att ubåtens förflyttningsväg är klarlagd, att den intog ytläge söder om Utklippans fyr, gör en halvcirkelformad passage väster om fyren för att sedan löpa in mot Gåsefjärden. Dessutom finns flera andra fyrar på öarna. Detta framgår i Ubåtsutredningens betänkande (s. 69 och 84). Utredningen har också redovisat anledningen till att ubåten inte upptäcktes av sjöbevakningen. Den uppträdde nämligen som en av de många fiskebåtar som dagligen löper in och ut genom skärgården. Påståendet i boken (s. 66) att S-363 hade ”tankarna tomma eller halvtomma” är ett annat exempel på Mossbergs märkliga hantering av sanningen. I betänkandet (s. 88) framgår klart att ubåten gick i s.k. mellanläge med delvis förfyllda ballasttankar. Att man uppgav sig ha grundstött på Christiansö och samtidigt rapporterade en position ca 20 distansminuter öster om Bornholm visar att detta var en lögnaktig uppgift. I ubåtens loggbok anges korrekt läge för grundstötningen (N 56°04′, O 15°44′). När FRA registrerade radiotrafiken mellan ubåtsjaktflygplan i luften och ledningscentral i land rapporterades korrekt position, men N 56° hade blivit N 55°. Detta visar att ubåten visste var den befann sig, och att de fartyg och ubåtsjaktflygplan som FRA registrerat inte bedrev någon ”sökoperation”. FRA hade rapporterat den inlyssnade kommunikationen till Försvarsstaben. Luftbevakningen hade också registrerat och spelat in de sovjetiska ubåtsjaktflygplanens, liksom de från väst kommande signalspaningsplanens, rörelser. Fartygs- och flygrörelserna skulle kunna tolkas som en ”sökoperation”, men bedömdes i Försvarsstaben inte som någon sådan. Detta påstås ej heller i betänkandet. Även i en intervju i SvD (17/12 2001) svarar huvudsekreteraren på frågan om det verkligen var en ”sökoperation”, att ”det vet vi inte” .

Ytterligare ett par exempel på Mossbergs tveksamma hantering av sanningen: Ambassadör Ekéus avslutar sin bedömning av Notvarps-operationen med ”att han inte kunnat bevisa några kopplingar mellan det amerikanska örlogsbesöket [i Stockholm i september 1982] och Operation Notvarp.” Ändå skriver Mossberg att det rimligtvis fanns en sådan koppling (s. 77). I Brännpunktsartikeln (9/6 2008) – liksom i TV-intervjun – hävdar Mossberg att ”det förekommit kränkningar som pekade på väst, och i minst ett fall starkt, förtegs av den svenska marinen.” Denna uppfattning hade Mossberg också under utredningsarbetet. På utredningens uppdrag utredde Försvarsmakten nedannämnda två händelser tillsammans med ytterligare sex. Resultatet redovisades skriftligt 4/11 2002. Av redovisningen framgår att sju av händelserna finns redovisade i ÖB:s rapportering till regeringen. Inte i något fall har ÖB kunnat utpeka kränkande nation. Någon handling, som bekräftar den åttonde händelsen, har ej kunnat påträffas. Det kan vara fråga om ett missförstånd eller minnesfel. Varför redovisade inte Mossberg sanningsenligt att alla dessa möjliga västkränkningar har utretts och redovisats till regeringen?

Två observationer hävdar Mossberg var särskilt klara bevis på västubåtar (23/2 1982 utanför Utö och 21/3 1982 utanför Göteborg). Vid den senare gjordes vid 7-tiden på morgonen ett par optiska observationer från olika håll och vid något skilda tidpunkter av en ubåt i övervattensläge på svenskt inre vatten öster om Vinga (Vingasand). En kustbevakningsbåt erhöll någon timme senare på sin enkla Simrad-sonar eko från vad man ombord antog vara en främmande ubåt (något som vid efteranalysen visade sig vara fel). En tillkallad ubåtsjakthelikoptergrupp övertog kort därefter sökandet. Ytterligare resurser insattes efter hand. Lotsarna på de två färjor som ungefär vid observationstidpunkten hade passerat genom aktuellt område tillfrågades, men de hade inte observerat någon ubåt. Ubåtsjakten pågick hela dagen och halva nästa i och utanför skärgården under ideala vattenförhållanden, men utan att få någon kontakt. Kvalificerad flygspaning var insatt över havsområdet utanför. På fritt hav i södra delen av Kattegatt siktades några jagare, minsvepare m m från västnationer, samt en västtysk ubåt nordväst om Skagen på nordostlig kurs. Örlogsbasen genomförde en omfattande analys av incidenten, som slutade med att ”trots många frågetecken kan det inte uteslutas att en främmande ubåt har uppträtt i södra inloppet till Göteborg.” Händelsen redovisades av ÖB till regeringen som ”kränkning”. ÖB kunde naturligtvis inte utpeka någon kränkande nation. Att det samtidigt fanns örlogsfartyg från NATO-länder på fritt hav i södra Kattegatt liksom i Skagerrak utanför Jylland kunde självfallet inte tas som intäkt för att ubåten var västtysk. Militärbefälhavarens bedömning: ”Med hänsyn till västtysk övningsverksamhet i området föreligger möjlighet att ubåten varit västtysk”, är därför märklig och på intet sätt något bevis. Ubåten kunde lika gärna ha varit sovjetisk med uppgift att följa övningen.

Även observationen från Utö redovisades av ÖB till regeringen, men endast som ”möjlig kränkning, nationalitet okänd”. Örlogsbasens bedömning att ”en västysk ubåt typ 206 sannolikt vistats innanför svensk territorialgräns” baserades på en enda observation, något som inte räckte för att ÖB skulle kunna utpeka en kränkande nation. Dessutom fanns det flera frågetecken kring denna observation. Varför skedde rapporteringen först flera dygn efter observationen? Rapportören uppger att han rapporterat till någon av cheferna på pansarskjutfältet, men ingen säger sig ha fått någon rapport. Vädret var grådisigt med drivande is i vattnet. Sikten var enligt rapportören ca 5,000 m och avståndet till den rapporterade ubåten ca 4,000 m (lika med avståndet från Slussen till Blockhusudden). Även med kikare är det under sådana förhållanden svårt att tydligt se detaljer på en så liten ubåt som typ 206. Den teckning, som rapportören uppges ha gjort, visar ubåten rakt från sidan (målvinkel vänster ca 90°), men den borde ha observerats i målvinkel vänster ca 135°. Personligen kan jag inte se något bärande skäl för att örlogsbasen skulle stämpla rapporten som kvalificerat hemlig.

Låt mig här samtidigt understryka, att jag har aldrig hävdat att det inte kan ha förekommit ubåtskränkningar från väst. Men det finns inte några så klara och trovärdiga indikationer på att en ubåt från en västnation kränkt svenskt territorium, att det varit möjligt för ÖB att göra en nationalitetsbestämning. Så vitt jag vet, finns det heller inte något fall där ÖB underlåtit att till regeringen redovisa en händelse, som skulle kunna ha gällt en västubåt. Det bör i sammanhanget även framhållas att ÖB – med undantag av S-363 grundstötning – ej vid något tillfälle överhuvud kunnat ange nationstillhörighet. Men jag har hela tiden hävdat, att motiv för att i en väpnad konflikt i Östersjöområdet vilja utnyttja svenskt sjöterritorium funnits för såväl Sovjetunionen (WP) som Västtyskland (NATO). Under 1960- och 70-talen såg vi många tecken på västtyskt intresse för våra skärgårdsområden, någon som Mossberg också lyfter fram.

Ytterligare en ubåtsincident tas upp av Mossberg, nämligen den på Mysingen (10/4 1988) utanför Långnabba. Mossberg hävdar att det var en brittisk ubåt typ Oberon som då kränkte svenskt inre vatten. Även denna incident är noga analyserad och redovisad i skriftlig form till utredningen. Av redovisningen framgår, att den dåvarande chefen på MUSAC efter analys i Storbritannien av den inspelning, som var orsak till resan, per telefon rapporterade till Högkvarteret resultatet av analysen. Analysen av bandet från Långnabba nämndes över huvud ej i samtalet. Men detta band hade medförts och analyserats i hopp om att få mer information om det komprimerade kavitationsljudet (KKav). MUSAC hade vid flera tillfällen ändrat uppfattning om Långnabba-inspelningen. Ett antal sonarexperter lyssnade var för sig på bandet. De var överens om att det var en liten ubåt, klart mindre än en Oberon (som är 90 m). Ljudet påminde emellertid om en Oberon, men vissa typiska ljud saknades. Dessutom skulle en Oberon med aktuellt varvtal gått med hög fart och åstadkommit kraftigt motorljud. Det var således med 100 % säkerhet ingen Oberon. Problemet med denna inspelning var att flera förband i området samtidigt av misstag använde samma radiofrekvens mellan sonarboj och registreringsapparaturen ombord. Då det inte gick att fastställa vem som registrerat vad, blev det slutliga ställningstagandet ”kan ej bedömas”. Även här överger Mossberg sanningen.

Med anledning av de på Tunanders oseriösa hypoteser baserade uppgifter rörande Hårsfjärdenincidenten, som spreds i TV (Uppdrag granskning), arrangerades ett forskningseminarium av Försvarshögskolan tillsammans med Krigsvetenskapsakademin och Örlogsmannasällskapet, följt av en öppen faktapresentation (30/1 2008). Seminariet leddes av professor Kent Zetterberg och presentationen av Försvarshögskolans dåvarande chef, Henrik Landerholm. (Seminariet och presentationen redovisas i Försvaret och det kalla kriget (FOKK) publikation nr 15.) Mossberg skriver (s.175) att seminariet utformades som ett angrepp på Tunander utan att denne var närvarande. Mossberg framförde detta vid seminariet, varvid Zetterberg svarade att Tunander inbjudits, men tackat nej. Mossberg skriver vidare, att den presentation av vissa sakförhållanden under Hårsfjärdenincidenten som gjordes, påminde om ”en skådeprocess av närmast sovjetisk art”. Detta därför att TV inte tilläts filma – men väl ta stillbilder och banda – den muntliga framställningen och, – troligtvis främst – för att Tunanders hypoteser smulades sönder. Det rapporterade ”periskopet” på Stockholms ström visade sig vara ett påhitt; ingen har kunnat observera mer än en grönaktig fläck efter minsprängningen vid Måsknuv trots intensiv övervakning av vattnen runt Mälsten. Det kunde också bevisas att det gula pulver, som rapporterades i DN, var ett påhitt av en DN-journalist. Vidare redovisades att den atomdrivna amerikanska forskningsubåten NR-1, som Tunander påstått varit inblandad i Hårsfjärdenincidenten, då befann sig på USA:s ostkust.

Under utredningen granskades ett antal obestyrkta påståenden och rykten. Den skadade västubåten, som utpasserade genom Öresund någon tid efter Hårsfjärdenincidenten, var ett exempel. Efter noggranna efterforskningar (dokumenterade i utredningens arkiv) kunde konstateras att ryktet var grundlöst. Om Mossberg betvivlar (s.107) vad som står i utredningen rekommenderas Bengt Gustafssons artikel i Historisk Tidskrift 2009:1. Han redovisar där ett samtal med den danske amiralen Jörgen Bork. Tunander har hänvisat till en anonym dansk amiral (d v s Bork), som hävdat att en skadad västubåt passerat ut genom Östersjöutloppen. Sanningen är att Bork hävdar det motsatta. Någon sådant utlöpande har aldrig ägt rum. D v s precis vad som står i Ubåtsutredningens betänkande (s. 125).

Mossberg framför också i boken de beskyllningar, som även Tunander gjort, att höga svenska marinofficerare samverkade för att släppa ut ubåten förbi minspärrarna kring Mälsten genom att beordra eldförbud. Detta framför ubåtsutredningens huvudsekreterare, som vet att utredningen i detalj klarlade eldförbudsfrågan (s. 119). Detta redovisades dessutom under den ovannämnda genomgången och finns i skriftlig form (FOKK nr 15, s. 83). ÖB, general Lennart Ljung höll personligen hårt i eldtillståndsfrågan, vilket understryks i utredningens betänkande . Även här fjärmar sig Mossberg från sanningen.

Ytterligare ett par osanningar i boken. Utredningen hade begärt och erhållit några orienteringar från MUST av särskilt hög sekretess. Av dessa framgick att miniubåtar funnits i Sovjetunionen sedan länge. Enligt den välrenommerade ”Guide to the Sovjet Navy”, av Siegfried Breyer (1970) fanns då tre olika typer av miniubåtar. Den första observationen gjordes redan 1957. Redovisningen i betänkandet baserade sig enbart på öppna uppgifter. Trots denna kunskap hävdar Mossberg att några sovjetiska miniubåtar ej fanns före 1980-talet.

Som bevis för att det knappast var sovjetiska ubåtar som besökt våra skärgårdar, framför Mossberg i boken (s. 175), liksom i TV-intervjun, att inga forna besättningsmän nu efter Sovjetunionens fall framträtt och berättat om ubåtsföretag mot Sverige. Sanningen är den att vid nämnda orienteringar redovisades berättelser från ett betydande antal ubåtsmän, som deltagit i sådana ubåtsföretag. Mossberg godtog då ej detta, utan menade att dessa personer berättade mot betalning vad man önskade få höra. Även kommendören 1.gr Emil Svensson har i samband med sina samtal i Ryssland talat med personer som deltagit i operationer mot Sverige. Vidare har förre ÖB, general Bengt Gustafsson lyft fram boken ”Att bryta med Moskva”, i vilken Arkadij Sjevtjenko berättar att politbyrån någon tid före Olof Palmes besök i Moskva (1972) godkänt en plan för att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena.

Mossberg tar i boken (s.165) upp utredningens två besök på Muskö. I säkerhetsskåp förvarades kopior av oregistrerade handlingar från Hårsfjärdenincidenten, huvudsakligen signalorder. Dessa bidrog till att eldförbudsfrågan, som nämnts ovan, kunde klarläggas fullständigt. Utredningen tilläts vid det första besöket ta kopior av de handlingar som önskades. För att veta vad som kopierats tog den på platsen ansvarige tjänstemannen också kopior, ett förfarande som man från Högkvarteret inte ansåg vara säkerhetsmässigt helt riktigt. Vid nästa besök skedde kopieringen därför på ett annorlunda sätt. Att några handlingar skulle ha gömts undan saknar grund.

I sin bok framför Mossberg uppfattningen att Försvarsmakten hade en defensiv attityd till utredningen och att det fanns information, som man inte ville visa upp (”de mest känsliga delarna”). Författaren ironiserar över att Högkvarteret bl.a. hänvisade till pågående verksamhet för att bibehålla sekretessen ifråga om viss information (s. 164). ”Fortfarande år 2000!”, utropar Mossberg, trots att Överbefälhavaren vid ett möte med utredningen, vid vilket huvudsekreteraren deltog, berättade att just vid det tillfället (2001) pågick skarp verksamhet, efter indikationer på främmande undervattensverksamhet. Inte i något fall förekom det att man från Försvarsmaktens sida vägrade att delge utredningen en handling. Den marina analysgruppens arkiv omfattade ca 35 hyllmeter handlingar. Att på den korta tid som stod till buds gå igenom en sådan mängd handlingar var självfallet helt ogörligt. Det är värt att framhålla att Försvarsmakten avdelade särskilda resurser för att stödja Ubåtsutredningen, bl.a. genom att återanställa en tidigare chef för analysgruppen.

Sammanfattningsvis måste sägas att det är ytterst anmärkningsvärt att en ambassadör och tidigare huvudsekreterare i en offentlig utredning är uppenbart vårdslös med sanningen, och dessutom gör ett antal grundlösa och obestyrkta påståenden, vilka i flera fall går på tvärs mot den utredning, i vilken han var huvuvudsekreterare.

Den tysta världen

juli 15th, 2009 by ubatar

Främmande ubåtar på svenskt territorialhav har rapporterats under hela perioden av det s.k. Kalla kriget. Redan i början av 1950-talet talades det om sovjetiska miniubåtar. Miniubåtar som var en vidareutveckling av motsvarande tyska från VK II. För att placera händelserna på Gåsefjärden och Hårsfjärden i ett större tidssammanhang har nedanstående sammanställning av ett antal ubåtskränkningar gjorts. Listan kan göras längre, såväl före 1962 som efter 1988.

VAR och VAD
• 1962 GOTLAND Jagarflottiljen övar norr om Fårö. (Sverige genomförde prov med en ny sjörobot avsedd för jagarna Halland och Småland.)

• 1966 VÄSTKUSTEN Ubåtsjakt på Västkusten, som pågick i två veckor. (Ny regional ledningsorganisation övade för första gången.)

• 1969 NORRLANDSKUSTEN KFÖ-69. Hydrofonkontakt med ubåt. (Sverige genomförde krigsförbandsövning.)

• 1974 GOTLAND Jagarflottiljen fick efter övning utanför Sandhamn rapport från Kustbevakningen om siktad ubåt. Jagaren Halland beordrades till Kappelhamnsviken. Kontakt erhölls men förlorades då ubåten satte kurs ut från svenskt territorium.

• 1976 DANZIGER GATT KFÖ inom ÖrlBO. Vid tiotiden rapporterar SIS kompaniet Sovjetisk X-bandsradar typ SNOOP PLATE. (Sverige genomförd krigsförbandsövning.)

• 1980 SYD BLEKINGE Jagaren Halland får, efter genomförd artilleriskjutning, kontakt med främmande ubåt. Halland avvisade ubåten genom att signalera med fyra knallskott (internationell signal). Ubåten girade emellertid runt och trängde ånyo in på svenskt vatten. Förnyad insats gjordes och en sjunkbomb fälldes. En hydrofonboj av sovjetisk tillverkning påträffades.

• 1980 HUVUDSKÄR — UTÖ HMS Ajax observerade främmande ubåt under dykning. Ajax befann sig strax söder om Huvudskär när bryggpersonalen på ca 300 meters avstånd såg masterna på ubåten under ca 15 sekunder. Det karaktäristiska (korgliknande) snorkelhuvudet på ubåtar typ Whiskey observerades tydligt. Helikoptrar, ubåtar, minröjningsfartyg och bevakningsbåtar ingår i ubåtsjakten. ÖB beordrar snabbrustning av jagaren Halland. Helikoptrar har ånyo fått kontakt med en ubåt och leder in Halland för anfall. Halland insätter stridsladdad antiubåtsraket mot ubåten på 800 meters avstånd. Därefter förloras kontakten med ubåten. Den 6 oktober avblåses ubåtsjakten som då pågått i 20 dygn. (Hemliga prov genomfördes i området. Dessa avbröts.)

• 1981 GÅSEFJÄRDEN Den sovjetiska ubåten S-363 (U 137) på grund. (Prov med målsökande ubåtsjakttorped pågick i området.)

• 1982 HÅRSFJÄRDEN Sista veckan i september observerades ett periskop vid Södermöja och indikationer erhålls från Sandhamn och Hårsfjärden.

• 1983 SUNDSVALL Främmande ubåt passerade Södra Kvarken den 23 april. Den 27 april observerades periskop och överdelen av en ubåt.

• 1988 HÄVRINGE Egna ubåtar erhöll kontakt med främmande ubåt (ar) utanför Huvudskär.

Att händelserna ”före” Gåsefjärden inte rönt samma uppmärksamhet beror med all säkerhet på att ”bevisen” inte ansågs trovärdiga (talan i egen sak, s.k. budgetubåtar) och att en acceptans skulle framtvinga ökat anslag till flottan eller minskning av andra delar inom försvaret.

Territorialhav är den del av en stats sjöterritorium som ligger utanför de baslinjer som avgränsar statens inre vatten. Yttre gränsen för territorialhav kan folkrättsligt inte läggas längre ut än 12 nautiska mil från baslinjerna. Under 200 år hävdade Sverige ett territorialhav på fyra nautiska mil. Sedan 1979 hävdar Sverige ett territorialhav med 12 nautiska mils bredd (22 224 m). Utländska fartyg har i princip rätt till oskadlig genomfart av en stats territorialhav.

Oskadlig genomfart är i folkrätten erkänd rättighet för främst örlogsfartyg och handelsfartyg att färdas genom en annan stats territorialhav. Rättigheten gäller således inte i en stats inre vatten, där tillstånd alltid krävs. För att genomfarten skall kunna betecknas som oskadlig krävs att den inte innefattar militär eller annan verksamhet som hotar kuststatens säkerhet, integritet eller marina miljö. Genomfart som kombineras med olaga fiske är inte oskadlig. Vad gäller ubåtar anses genomfarten oskadlig endast om de förflyttar sig i ytläge och med hissad flagga.

Som följd av kränkningarna genomfördes studier av och förändringar i aktuella planer. Vid Försvarsstabens programavdelning, där jag tjänstgjorde, utarbetade jag Överbefälhavarens förslag i FB 82 till förstärkning av ubåtsskyddet med ursprung i 1978 års Försvarskommittés slutbetänkande och regeringens proposition . Förstärkningarna uppgick till blygsamma 40 miljoner kronor per år. ”Förmågan att övervaka och ingripa såväl mot ytfartyg som ubåtar inom sjöterritoriet skall förbättras”. Trots denna prioritering var det svårt att få förstärkningen prolongerad till nästkommande försvarsbeslutsperiod.

Som chef för Marinstabens studieavdelning medverkade jag i utformningen av ubåtsskyddskommissionens förslag till förstärkning av ubåtsskyddet och ledde arbetet med ”CM funktionsplan ubåtsskydd” . Planen omarbetades i Försvarsstaben och redovisades som ”ÖB plan för ubåtsskyddets inriktning” . Varför detta genomfördes är oklart, då det i sak inte gjordes någon förändring av inriktningen.

I maj 1987 beordrade Överbefälhavaren en ny studie avseende ubåtsskyddet. Som chef för Försvarsstabens studieavdelning ledde jag arbetet. Studien slutredovisades i maj 1988 . I denna studie föreslogs en stor mängd åtgärder bland annat ökade satsningar inom ubåtsskyddet samt förändringar i IKFN och arbetstidsregleringen. Med studien som grund utarbetades Överbefälhavarens förslag till ökad satsning inom funktionen som följd av ett regeringsbeslut 1988 01 07. Överbefälhavaren föreslog i februari 1988 förstärkning av ubåtsskyddet i två steg, som sammanlagt uppgick till 1 645 miljoner kronor motsvarande en förstärkning med ca 500 miljoner kronor per år . Regeringens beslut blev ett engångsbelopp på ca 750 miljoner kronor (dåtida prisläge). Samma studie utgjorde också grund till den delrapport som utarbetades vid Fst/Stud som underlag inför FB 91 .

Herman Fältström, Tidskrift i Sjöväsendet nr 1/2007

Ubåtsutredningar

juli 15th, 2009 by ubatar

Ubåtsskyddskommisionen 1983 SOU 1983:13 ”Att möta ubåtshotet”

Ubåtskommissionen 1995 SOU 1995:135 ”Ubåtsfrågan 1981-1994”

Ubåtsutredningen 2001 SOU 2001:85 ”Perspektiv på ubåtsfrågan”

http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/3738

Hela texten i utredningarna finns att söka via Regeringskansliet hemsida http://www.regeringen.se/sb/d/108

I dessa utredningar redogörs med stor noggrannhet för händelseförlopp och bedömningar avseende rapporterad främmande undervattensverksamhet 1980 – 2001 varför jag inte närmare redogör för enskilda händelser eller företag under denna period i denna artikel. För intrresserade hänvisas till web-sidan ovan. Jag väljer istället att mycket kortfattat redogöra för de olika kommissionernas/utredningarnas slutsatser:

Ubåtsskyddskommisionen 1983 skriver i sin sammanfattning om Hårsfjärdenhändelserna bl.a. följande: ”Kommissionen redovisar att det med fullständig säkerhet konstaterats att främmande ubåtar uppehöll sig i området i oktober månad. I rapporten redovisas att det i stockholms skärgård den aktuella tiden torde ha uppehållit sig sex ubåtar, varav tre miniubåtar av ditintills okänd karaktär.”

Ubåtskommissionen 1995 skriver i sin sammanfattning bl.a. följande:
• ”Vi finner att U 137:s inträngande i Gåsefjärden varit avsiktligt och att ubåten var kärnvapenbestyckad.”
• Vidare i bedömningen av skador på militär materiel att skadorna på en minering på Norrlandskusten i mitten av 80-talet samt på ett ubåtsnät i Hårsfjärden 1986 ”…visar på avancerad och planlagd skadegörelse riktad mot det svenska försvaret.”
• Avseende bottenspår är bedömningen: ”Vi delar experternas bedömningar vad avser Hårsfjärdenområdet (1982), Klintehamn (1986), och Kappelshamnsviken (1987), och att spår där åstadkommits av bottengående farkoster samt att det utanför det egentliga Hårsfjärdenområdet även förekommer spår av farkoster som inte är bottengående. Vi bedömer spåren som bevis för främmande undervattensverksamhet. Vi bedömer vidare att spåren i Hävringebukten (1990) med stor sannolikhet härrör från ankring.”
• Vad avser passiva sonarkontakter har kommissionen ägnat särskild uppmärksamhet åt inspelningen från Mälsten i Danziger Gatt utanför Nynäshamn den 12 oktober 1982. Dvs en händelse under slutfasen av Hårsfjärdenhändelserna. De skriver: ”En främmande undervattensfarkost har vid tillfället ifråga kränkt svenskt inre vatten.”
• Aktiva sonarkontakter: ”Vid de båda tillfällena i Hävringe (1990 resp 1992) har svenskt territorium kränkts av främmande undervattensfarkoster med en bedömd längd av cirka 30 meter, dvs. mindre än en konventionell ubåt.”
• Magnetik: Händelsen i maj 1988 i Göteborgs skärgård, då en passage registrerades först i en magnetslinga och sedan i två intillliggande minlinjer, har särskilt studerats. Kommissionen bedömer: ”Vi finner att en främmande undervattensfarkost vid tillfället i fråga med stor sannolikhet kränkt svenskt, inre vatten.”
• Ubåtskommissionen anser att vad beträffar det omfattande materialet från optiska observationer ”är det inte möjligt för oss att på grundval av observationsmaterialet i efterhand avgöra om en kränkning ägt rum i ett enskilt fall.”…… ”Vi anser dock att observationsmaterialet, särskilt mot bakgrund av tidigare redovisade spårfynd och tekniska indikationer, ger stöd för slutsatsen att främmande undervattensverksamhet har förekommit på svenskt vatten.”

Ubåtsutredningen 2001. Utredaren skriver att ”Den samlade slutsatsen är att främmande undervattensverksamhet har förekommit i svenskt territorialvatten under 1980-talet och fram till 1992”.

Sammanställningen gjord av Christian Allerman februari 2007

Kortfattade kommentarer till Mathias Mossbergs bok I Mörka Vatten.

juli 14th, 2009 by ubatar

1 Allmänt
Rubricerad bok har skrivits mer än 25 år i efterhand, baserad på bristfälliga handlingar enl. förf. själv. Dessutom var förf. inte ens i Sverige vid händelserna som beskrivs. Det hade väl också varit på sin plats för honom att intervjua de centrala aktörerna. Jag har i vilket fall inte hört av M.M. alls.

Det kan naturligtvis bero på att han hyser särskilt stort agg mot militärer. I boken vädrar han således sin uttalat negativa syn på militärer (ex militärattachéer) och väver ihop den med sin politiska grundsyn i form av bilden av motsättningar mellan nutida hattar och mössor. Därmed står det fullt klart att boken är tillkommen i ett politiskt syfte, vilket sätter ned dess värde i historiskt vetenskapliga perspektiv. Lika litet som vi på 1980-talet behövde splittring i försvaret av vårt land, lika litet är vi betjänta av konspirationsteorier i dag.

Nu har ubåtskränkningarna varit föremål för återkommande offentliga undersökningar av olika kommissioner och M.M. har ju deltagit i den senaste som sekreterare. Han lyckades tydligen inte övertyga vare sig utredaren eller de övriga medarbetarna om sina konspirationsteorier. Han desavouerar därmed dessa mycket mera trovärdiga personer.

Utöver utredningarna finns det mängder av vittnesmål som M.M. inte låtsas om eller misstolkar. ÖB Lennart Ljungs dagbok är ett exempel. Min bok (Från Periskop och Brygga) är ett annat. För kommande forskning är det självklart att allt ska fram och bilda underlag för den riktiga beskrivningen och inte böcker i politiska syften. Inom Försvarsmakten ser man inget hellre än ett gott samarbete med Utrikesförvaltningen för landets bästa. Men när man läser boken undrar man.

2. Korta kommentarer till några viktiga sakfrågor (Med hänvisningar till M.M. bok)

2.1 Att genomföra skydd av territoriet med dåtida medel och regler.
M.M. visar total oförståelse för svårigheterna att inom givna regler, både internationella och svenska bedriva ett verkningsfullt skydd för vårt territorium. Regelverkets centralord ”att tvinga upp” kränkande ubåt gav inte rätt till ”krigiska” insatser. Det gäller såväl sjunkbombinsatser (sid 87) som påståendet att våra ubåtar skulle kunna delta och ”tvinga upp” en kränkande ubåt (bl a sid 86). Förf. okunskap och bristande medvetande om vår situation 1982 är mycket tydlig.

- man tycker att en diplomat ska ha förståelse för internationellt fastställda, graderade insatser. Ett femtiotal sjunkbomber från vår sida var mycket kraftfullt!

- okunskapen om avstånden i Stockholms skärgård märks tydligast i påståendet (sid 80) att ” en liten miniubåt tog sig ut” – från Stockholms hamn till Hårsfjärden på några timmar. Varken fart eller uthållighet ger möjlighet till detta.

- Jag verkade helt inom ramen för ÖB – beslut (sid 87) och reglementen, och tog inget direkt befäl.

- ingen magnetisk sändare var någonsin fäst på en kränkande ubåt (sid 87). Det är en klart felaktig uppgift av M.M.

- varken de svenska ubåtarna eller amerikanarna hade förmåga att hydroakustiskt följa främmande ubåtar i de svenska skärgårdarna (sådana uppgifter härrör från Atlanten).

- att använda stora tunga minor i given situation är att sträcka reglerna väldigt långt, allrahelst som deras tillförlitlighet visade brister (sid 88 och 90). Många ”hetsade på” det är riktigt. Att vara ”trigger happy” var lätt, att vara säkerhetsansvarig var betydligt svårare.

2.2 ”Hur svenska folket fördes bakom ljuset”

- Det långa loppet
Under andra världskriget utsattes Sverige för många regelvidriga kränkningar av sovjetiska ubåtar med ty åtföljande sänkningar och förluster av männisoliv. Under det följande kalla kriget verkade försvarsmakten naturligtvis på uppdrag av svenska folket. Ibland brände det till, ibland var det lugnare. Återkommande kom det in rapporter om Ubåtskränkningar. Många svenskar utefter kusterna var på sin vakt, men de t o m hånades när de rapporterade ubåtskränkningar. Att såsom M.M. ifrågasätta allmänhetens förmåga till urskillning och sans (sid 188) är i stället hans sätt att föra dem bakom ljuset.

- De många optiska observationerna
I rapporten från Ubåtskommissionen 1995 sägs att FM ”behandling av observationerna i regel genomförts på ansvarigt sätt” Det går knappast att hävda att det var att föra svenska folket bakom ljuset, allrahelst som experten på mänsklig varseblivning professor Gudmund Smith uttalat att flera observationer är fullt trovärdiga och kan ligga till grund för uttalande om att Sverige kränkts av främmande ubåtar, och de kunde inte vara västliga gång efter gång.

2.3. Synpunkter
Det finns mängder av fel, t o m lögner, övertolkningar och försåtliga ordvändningar i M.M. bok . Flera ”som var med” kommer att peka på dem i vår bank med bemötanden så att den oberoende forskningen i ärendet får en riktig bild av ubåtskränkningarna. Det är många med mig som inte kan låta M.M. konspirationsteoretiska och falsifierade drapa stå oemotsagd. Om inte det görs så skulle det just vara att föra det svenska folket bakom ljuset. En amsaga är en amsaga om än i försåtliga läglar.

Stockholm den 15/5 2009

Bror Stefenson
Amiral, fd Försvarsstabschef och MBÖ

Kommentarer till DN artiklar

juli 14th, 2009 by ubatar

Göran R. Wallén 2009-07-05

Är det inte märkligt, att så fort journalister, författare och andra skribenter skriver sensationella böcker och artiklar om 1980-talets ubåtskränkningar, presenterar man – utan vare sig sakkunskap eller konkreta bevis – de mest häpnadsväckande påståenden och hypoteser? Nu sällar sig DN:s förre chefredaktör till denna skara av fantasifulla ”tyckare”, bland vilka finns Olle Alsén, Ingemar Myhrberg, Anders Hasselbohm och Ola Tunander, för att nämna några. Andra finns i den s k Medborgargruppen. Påståendena går ut på att det över huvud ej förekommit några ubåtskränkningar eller att det huvudsakligen varit väst-ubåtar som genomförde kränkningarna. Dessutom hävdas det att höga marina chefer fört statsmakterna och svenska folket bakom ljuset.

Eftersom främmande undervattensverksamhet av många upplevs som både spännande, fantasieggande och lite skrämmande har diverse rykten och obestyrkta påståenden uppstått. Dessa har sedan massmedia i många fall okritiskt fört vidare. För att klarlägga sakförhållandena tillsatte regeringen 1995 Ubåtskommissionen, som bestod av fem vetenskapsmän med professor Hans G. Forsberg som ordförande. I sitt betänkande (SOU 1995:135) rätar kommissionen ut många frågetecken. Det rekommenderas för läsning.

Efter de sensationella TV-programmen på våren 2000, i vilka påstods att USA stod bakom vissa av ubåtsintrången, fick den just avgångne Washington-ambassadören Rolf Ekéus regeringens uppdrag att granska hur regeringen och myndigheterna hanterat ubåtsincidenterna. Som huvudsekreterare utsågs ambassadören Mathias Mossberg. Efter det att utredningen arbetat några månader kallades jag som militär expert. I betänkandet (SOU 2001:85) vederläggs ett antal av de grundlösa rykten som förekommit. Regeringens förhoppning var möjligen att denna utredning skulle innebära ett slut på ubåtsdiskussionerna. Berlinmuren hade ju fallit.

Så blev det inte. En vecka efter det att betänkandet överlämnats till försvarsminister Björn von Sydow utkom Ola Tunander, som inledningsvis var utredningsmannens ende medarbetare, med en bok om Hårsfjärden. I denna utpekade författaren amiralerna Per Rudberg och Bror Stefenson närmast som landsförrädare; de hade samarbetat med väst och tillåtit att en kränkande ubåt sluppit ut.

Hösten 2007 blossade ubåtsdebatten upp igen. De två kungliga akademierna Örlogsmannasällskapet (KÖMS) och Krigsvetenskapsakademin tillsammans med Försvarshögskolan genomförde i januari 2008 ett seminarium, vid vilket ett antal rykten och påståenden kunde avföras som grundlösa. Detta leddes av professor Kent Zetterberg. Se forskningsprojektet Försvaret och kalla kriget (FOKK) publikation nr 15.

Nyligen har Mathias Mossberg sällat sig till skaran av ”tyckare” i ubåtsfrågan genom boken ”I mörka vatten”, vilken Svante Nycander läst och kommenterat på DN:s debattsida. Han har uppenbarligen okritiskt accepterat och ställt sig bakom Mossbergs påståenden. Eftersom Mossberg var huvudsekreterare i ubåtsutredningen kan han knappast hävda okunskap eller ”god tro” som grund för sina påståenden, vilka i flera fall går på tvärs mot vad som står i utredningens betänkande. Som militär expert i utredningen kan jag inte annat än häpna över hur en ambassadör och tidigare huvudsekreterare kan handskas så vårdslöst med sanningen som Mossberg gjort i sin bok. I senaste numret av Tidskrift i Sjöväsendet (TiS 2009:2) har jag därför sett mig nödsakad att i en längre artikel bemöta Mossberg och redovisa de korrekta sakförhållandena. Denna artikel kommer i närtid att finnas på KÖMS hemsida (www.koms.se).

Att, som Svante Nicander skriver i sin artikel, anta att ”höga militärer undanhöll regeringen bevisning av vikt för de frågor som skulle utredas”, är närmast kränkande och baseras på osanna eller ogrundade uppgifter.

Göran R. Wallén
Konteramiral (PA)